Debatt. .

2017-05-04 07:00
Bild: Marcus Ericsson/TT

Arbetarrörelsen måste ta grepp om jämlikhetsfrågan

Den snabbt växande ekonomiska och sociala ojämlikheten har utvecklats till ett av de mest typiska dragen i de rika ländernas samhällsutveckling. I Sverige har klyftorna vuxit snabbare än i många andra länder.

Inte minst har inkomstklyftorna mellan dem som har ett jobb och dem som är beroende av ersättningar från olika socialförsäkringar ökat kraftigt – ett resultat av nedrustningen av olika socialförsäkringar som ska ge ett fullgott inkomstskydd för dem som inte arbetar. Det är inte bara den ekonomiska ojämlikheten som ökar utan även andra sociala och klassmässiga skillnader förstärks på olika områden, exempelvis genom oacceptabla skillnader i hälsa mellan grupper med olika utbildning och inkomster.

I dag kan det skilja fem till sex år i medellivslängd mellan en högutbildad tjänsteman och en lågutbildad arbetare. Dagens hälsoklyftor har cementerats under en längre period. Ungdomar och personer med utländsk bakgrund som har jobb som kräver en kort utbildning är ofta arbetande fattiga och tvingas därför leva under fattigdomsgränsen trots att de har ett jobb. Detta är en för socialdemokratin helt oacceptabel utveckling.

Det finns många förklaringar till de ökade klasskillnaderna: omkring 25 år med massarbetslöshet, den ökade förmögenhetskoncentrationen, en gradvis försvagning av välfärdsstatens omfördelande effekter, en urholkad progressivitet i skattesystemet, ett minskat inflytande för facket. Löneskillnaderna mellan olika löntagargrupper har vuxit till följd av strukturella förändringar i ekonomin, som delvis beror på den ökade globaliseringen.

Allt flera tunga bedömare lyfter allt oftare fram ojämlikhetens stora samhällsekonomiska kostnader och allvarliga problem för folkhushållet. Ojämlikheten leder till ett alltmer polariserat samhälle. På sikt leder också ojämlikheten till lägre tillväxt. Även i det korta perspektivet kan tillväxten försämras eftersom ökade inkomstskillnader försvagar efterfrågan i ekonomin.

Stora inkomstklyftor urholkar den sociala sammanhållningen och undergräver tilliten mellan människor och medborgarnas förtroende för olika samhällsinstitutioner. I spåren av de växande klyftorna skapas en betydande otrygghet, som är grogrunden för många av våra sociala problem. Ojämlikheten kan också leda till ett ökat motstånd mot nödvändiga struktur-förändringar i ekonomin samtidigt som den ger vind i seglen för olika protektionistiska strömningar.

Efter mer än 20 år av ständigt växande klyftor är det hög tid för arbetarrörelsen att ta ett samlat grepp om jämlikhetsfrågan, och för att verkligen ta initiativet i jämlikhetsfrågan krävs det att socialdemokratin tillsätter en arbetsgrupp inom partiet som får ett brett mandat att göra en översyn av hela jämlikhetsfrågan. En arbetsgrupp som tar sig an 2000-talets fördelningspolitiska utmaningar bör ha några grundläggande uppgifter: att kartlägga ojämlikheten och dess bakomliggande orsaker, redovisa förslag till en skärpning och utveckling av de politiska verktyg som används för att bekämpa ojämlikheten, och presentera konkreta åtgärder som kan förebygga och motverka en ökad ojämlikhet.

 

Debattörerna: 

  • Peter Persson, riksdagsledamot (S)
  • Niklas Karlsson, riksdagsledamot (S)
  • Anders Österberg, riksdagsledamot (S)
  • Arne Kjörnsberg, tidigare riksdagsledamot (S)
  • Bo Bernhardsson, ordförande i Finans-och skatteutskotten, tidigare riksdagsledamot (S)
  • Matts Jutterström, ordförande i Pappersindustriarbetareförbundet
  • Stefan Carlén, chefsekonom och utredningschef på Handelsanställdas förbund
  • Lisa Bengtsson, tredje vice ordförande i Kommunalarbetareförbundet
  • Levi Svenningsson, skribent
  • Anne-Marie Lindgren, skribent och tidigare utredningschef för Arbetarrörelsens Tankesmedja
  • Christer Persson, fristående utredare och författare.