Reportage.

2017-10-25 07:00
  • Isaac Mutasa trivs med livet i Tenhult. Men han funderar ofta på att åter engagera sig politiskt i Zimbabwe.  Bild: Julia Löfquist
    Isaac Mutasa trivs med livet i Tenhult. Men han funderar ofta på att åter engagera sig politiskt i Zimbabwe.
  • 93-åriga diktatorn Robert Mugabe styr Zimbabwe med järnhand.  Bild: TT
    93-åriga diktatorn Robert Mugabe styr Zimbabwe med järnhand.

Långt bort från fattigdomen i Zimbabwe

I Jönköping möter du honom som handläggare på Skatteverket. Men med sig till sitt nya liv i Sverige har han upplevelser som få av oss har behövt möta.
   Efter uppväxten under självständighetskriget i Zimbabwe har han fått se Robert Mugabes förvandling – från frihetskämpe till diktator.
   – Min tanke var att om Sverige är så utvecklat, vad är det som gör att vi i Zimbabwe inte kan ha det samma? säger Isaac Mutasa, nu högaktuell som medverkande i boken ”Exil – sju aktivister, sju öden i Sverige”.

Isaac Mutasa slänger ett öga på sin sexåriga dotter Sasha som precis har visat upp sin favoritbok om fiktiva prinsessor i kulörta klänningar.

– Hon känner till allt om Pippi Långstrump och den världen. Men när jag var sju och vi fick självständighet kände jag till ganska mycket om politik, krig och världen.


VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning


Isaac Mutasa föddes i en liten by utanför staden Mutare i östra Zimbabwe, nära gränsen till Mocambique. Där bodde han med sin mamma sina och syskon medan självständighetskriget rasade.

Flydde upp i bergen

När skotten haglade över byn tog Isaacs mamma honom och lillebrodern i handen och sprang upp i bergen. När soldaterna kom hem till dem kunde Isaac skilja på den dåvarande premiärministern Ian Smiths soldater och motståndaren och gerillaledaren Robert Mugabes soldater. Smiths armé hade uniform, svarta soldater och ofta en vit befälhavare. Mugabes soldater hade jeans, och alla var mörkhyade. Smiths soldater kunde luras, berättar Isaac. De kunde fråga om han och hans kompisar hade sett gerillan?

– Men vi visste direkt att, nej, vi får inte säga det till dem. Även om jag var sex eller sju år kunde jag se vem som var vem.

Självständigheten kom till slut efter 16 års krig. 1980 blev gerillaledaren Robert Mugabe premiärminister och Zimbabwes flagga hissades över det nya Zimbabwe, “Afrikas pärla”. Det var ett land rikt på jordbruksmark och byggt på det brittiska kolonialväldets infrastruktur, dessutom utvecklades landet sakta till att bli ett mer demokratiskt land där allt fler fick rösträtt.

Satsade på utbildning

1981 fick Isaac, sju år gammal, till slut börja första klass tillsammans med andra barn i olika åldrar. Robert Mugabe satsade på utbildning och började bygga skolor över det mineralrika landet. Och barn som inte hade kunnat gå i skolan på grund av krig fick äntligen chansen till utbildning.

– Vi hade en bra skolsal. På andra ställen satt de under ett träd, berättar Isaac. Men mitt problem i början var att jag fick gå drygt tio kilometer till skolan varje dag. Pappa tyckte att det var för långt.

Anklagades för samarbete med soldater

Isaacs far bodde på andra sidan landet i Zimbabwes näst största stad Bulawayo, näst intill 600 kilometer från frun och barnen, där han jobbade på en hattfabrik. Hit, till ett litet hus med vatten, el och utbärning av mjölk på morgonen, tog Isaacs far med sig sonen för att gå i skolan. Hustrun och resten av barnen stannade kvar på andra sidan landet.

– Det var lite blandade känslor, säger Isaac när han tänker tillbaka på den tiden. Jag var glad att få komma och bo i staden, men jag saknade även mamma. Ibland hälsade hon på, kanske två gånger per år för det var långt att åka. Men jag hade det bra med pappa från början.

Men året därpå, 1982, kom problemen. Mellan den större folkgruppen shona och den mindre folkgruppen ndebele i väst, där Isaac bodde med sin far, hade strider blossat upp. Ndebele-folket misstänktes för illojalitet mot president Mugabe och hans regering, och Mugabe skickade soldater till området och dödade tusentals människor.

– Jag såg soldaterna komma när jag var tio år gammal. De torterade folk. Det skapade problem mellan min familj och grannarna.

Isaac och hans pappa var shona, och anklagades för att ha samarbetat med soldaterna för att peka ut vem som var emot regeringen. För Isaacs säkerhet fick Isaac flytta tillbaka till sin mamma och syskon i Mutare.

– Det var då jag började tänka: vad är det här? Jag växte upp i ett krig och visste att vi kämpade mot imperialism, vi skulle vara självständiga. Men varför gör soldaterna så här, mot sitt eget folk? Jag förstod inte det här med ndebele och shona. Vi var alla svarta, vi var zimbabwier.

Första kontakten med Sverige

Sasha, som har varit inne på sitt rum och lekt med små enhörningar i plast, springer ut till oss. Stolt visar hon upp de små enhörningarna och frågar om hon får vara med. Isaac menar att det får hon absolut, om hon lovar att vara tyst, och hon nickar och kryper upp i sin pappas knä. Utanför fönstret vilar ett tyst Tenhult, tunga grå höstmoln trycker över rödspräckliga träd i bjärt kontrast till Isaacs berättelse om barndomen i ett nyfött självständigt land i Afrika. I dag är Tenhult hans hem, tillsammans med Sasha, hans fru Precious, och sonen Prince. Varje dag kör han till Jönköping till sitt jobb som handläggare på Skatteverket. Ett liv långt bort från Zimbabwe.

Det var under sin gymnasietid som Isaac Mutasa för första gången fick kontakt med Europa. 1993 deltog han i ett utbytesprogram med Sverige och träffade svensken Fredrik Norrman, som han fick bo hos i en villa utanför Vällingby i Stockholm. Och Sveriges fria demokrati och yttrandefrihet väckte starka känslor.

För första gången hade han något att jämföra Zimbabwe med. Han såg välskötta hus, en fungerande infrastruktur, och möjligheten för alla medborgare att kritisera statsministern.

– Jag tänkte att det finns inget parti som är starkt och kämpar mot Mugabe, det fanns ingen stark opposition. Min tanke var att om Sverige är så utvecklat, vad är det som gör att vi inte kan ha detsamma?

Likväl som att Isaac Mutasa återvände för att hälsa på sin vän Fredrik Norrman i Sverige, reste Fredrik Norrman till Zimbabwe för att hälsa på Isaac Mutasa. Kontrasten mellan de två länderna väckte frågor om jämställdhet, om yttrandefrihet och om demokrati.

Engagerade sig mot regeringen

Sitt första jobb fick Isaac 1995 som banktjänsteman i huvudstaden Harare, och som många andra arbetare jobbade han under tuffa omständigheter. Missnöjet i Zimbabwe växte, den demokratiska dröm som medborgarna en gång hade sett framför sig hade inte gett skörd. Bland mycket saknades stabil valuta, företagande, yttrandefrihet, institutioner och lagar. Robert Mugabes ord efter självständigheten var mestadels just ord. Isaac gick med i den fackliga centralorganisationen ZCTU och började engagera sig politiskt mot regeringen.

– Som arbetare var det svårt för oss, ekonomin var dålig och vi fick inte mycket betalt, berättar han.

Samtidigt försökte Isaac Mutasa försörja familjen. Hans far hade fått sparken från hattfabriken på grund av landets dåliga ekonomi. Han hade flyttat tillbaka till byn utanför Mutare. År 1999 formade fackorganisationen oppositionspartiet MDC, Movement for Democratic Change, ett parti som Isaac Mutasa snabbt fann som sitt eget. Det var ett parti som inte styrdes av presidenten, ett parti som talade om yttrandefrihet, bygga upp landets ekonomi, skapa fler jobb och människors rätt till att demonstrera.

– Jag försökte fånga upp folk för att de också skulle gå med i partiet, men det var inte lätt. Regeringen hade varit vid makten i så många år, Mugabe kontrollerade nästan varje del av folks liv i Zimbabwe. Lärarna, läkarna, vem som helst kunde vara i underrättelsetjänsten. Men Isaac Mutasa och hans partikamrater trotsade Mugabe och fortsatte sin kamp.

Isaac organiserade möten om fackliga frågor och deltog i diskussioner kring demokrati och politik. Parallellt fortsatte regeringen att försöka stoppa oppositionspartiet som engagerade allt fler medborgare i de större städerna. År 2005 började regeringen att riva bostäder. De menade att byggnaderna saknade bygglov. Det egentliga skälet, menar Isaac, var att driva ut MDC-sympatisörer från sina lokaler.

Förhördes av polisen

Samma år kontaktades Isaac Mutasa av underrättelsetjänsten Central Intelligence Organisation, CIO. Genom en tung gallergrind eskorterades han av en tjänsteman i uniform genom CIO:s lokaler, mot en polisman som väntade honom i ett förhörsrum. Efter många detaljerade och personliga frågor om Isaacs familj, yrke och bostad frågade polistjänstemannen om Isaac hade planer på att kandidera till parlamentet?

– Jag sade att det hade jag inga planer på. Men om någon skulle vilja det kanske jag skulle ställa upp, berättar Isaac.

Efter intervjun förstod Isaac att han inte levde säkert längre. CIO hade koll på honom, och dessutom visste de var han bodde. Han insåg snart att han var tvungen att lämna sitt hemland och sin familj bakom sig.

Flyttade till Sverige 2008

Isaac flyttade till Sverige för tolv år sedan. 2008, tre år efter att Isaac ensam hade lämnat landet, följde hans fru och sonen Prince efter. Dottern Sasha föddes i Sverige, men har aldrig gillat språket. I stället pratar hon mest engelska, förklarar Isaac. På matbordet ångar det från en delikatess från Isaacs hemland som han själv har tillrett: komage och sadza, en slags majsgröt, med grönkål. Det är många svenskar som har problem med komage, menar han och säger att det är okej om man inte vill äta den. I Sverige har mycket förändrats för familjen. Med glädje tar Isaac Mutasa del av möjligheten till utbildning. Just nu läser han sin fjärde examen, och var med och bildade organisationen MDC Scandinavia.

Men för Zimbabwe går utvecklingen åt motsatt håll. Tio år efter att ha lämnat sitt hemland återvände Isaac. Han tog sig in i landet med bil från Sydafrika för att minska risken att bli igenkänd. Bara hans mamma och pappa visste att han skulle komma.

– När jag lämnade landet 2005 var allt dåligt. Men det var värre nu. Jag försökte föreställa mig innan hur det skulle se ut, men det jag såg ...

Han tystnar. Berättar att fabriker var övergivna, ungdomar fyllde gatorna och överdoserade billig hostmedicin, städer och byar stod tomma.

– Sedan tittade jag på folket. Man kan se att de är undernärda, speciellt på landet. Och när man lyssnar på dem är de så hopplösa. De känner att det här livet inte är bra, men de bara säger att: men ah, vad ska vi göra?

Mugabe släpper inte taget

Några bekanta till hans mamma kände igen honom, vissa inte, och en del jämnåriga klasskompisar var döda.
– Jag köpte en bil i Sydafrika som jag körde hem till Zimbabwe i, en Mercedes. Jag bara kände att jag kommer med den här fina bilen från Europa till mitten av fattigdom. Min familj har det inte så dåligt, jag och mina syskon i Sydafrika skickar pengar till mamma. Men i mitten av fattigdom ...

Isaac Mutasa tystnar igen. Suckar. Det känns inte rättvist, även om han någonstans inom sig vet att han inte kan hjälpa alla.

I dag är det den 93-åriga Robert Mugabe som fortfarande styr Zimbabwe, ett land som inte verkar kunna utvecklas i presidentens fasta grepp. Isaac berättar om en ny lag där regeringen kan granska vad som skrivs på sociala medier, om hur staten höjer internet-avgiften för att kontrollera medborgarna, och hur regeringen höjer avgiften för partierna att registrera sig hos valmyndigheten inför valet. Han berättar om hur fattiga människor mutas att rösta på Mugabes parti. Han berättar hur MCD-sympatisörer inte vågar rösta på något annat parti än Mugabes Zanu-PF. De är rädda för tortyr eller att få sina hus nedbrända, det hände Isaacs föräldrars granne. Och nästa år, 2018, är det åter val.

– Det spelar ingen roll om 90 procent röstar mot Mugabe. Vem annonserar resultatet? Vem räknar? Den som är ordförande i valmyndigheten i Zimbabwe är före detta riksdagsledamot i Zanu-PF, tillsatt av Mugabe själv. År 2018 kommer det bara att fortsätta. Det är hopplöst, säger han.

Isaac Mutasa har en dröm om ett bättre, demokratiskt Zimbabwe, fritt från Robert Mugabes järnhand. Det han tror skulle kunna rädda landet är en revolution mot den sittande presidenten.

– Jag tror att det är dags. Inte ett krig, men alla zimbabwier ska komma ut på gatan och säga att vi är 15 miljoner människor, vi vill inte ha dig. Inte kommer han att döda alla folk på gatan.

Men, menar Mutasa, ilskan som krävs för en revolution har neutraliserats av EU och biståndsorganisationer som ger pengar till Zimbabwe. Genom dessa pengar kan Mugabe hålla ilskan hos befolkningen i schack genom att muta de fattiga att hålla sig trogna regeringen, enligt Mutasa. Det tar bort den ilska som krävs för att folket ska samlas för att strida mot diktaturen.

– Jag tror inte att jag kommer dö i Sverige, säger Isaac med viss eftertanke. Jag känner att jag måste göra något. Men när och hur … jag har inte bestämt mig för hur jag ska göra det än.

Han pendlar mellan olika strategier, att åka och direkt fånga upp folket och väcka deras aggressioner mot regeringen och låta sig fängslas? Men är han verkligen beredd att offra sitt liv för Zimbabwe?

– Ibland känner jag att om inte jag gör det, vem ska då göra det? Men samtidigt känner jag att det är lite själviskt, jag har en familj som inte vill förlora mig. Hade det inte varit för mina barn och min fru tror jag inte att jag skulle tveka. Jag skulle ta risken och bara göra det direkt och försökt att påverka. Jag måste göra någonting.

 

(3) Julia Löfquist
100%
Totalt 3 röster