Krönika. Johanna Linder.

2017-02-02 13:42

Därför ska vi värna åsiktskorridoren

Hur trött är du på åsiktskorridoren? Välj ett av följande:

1. Ganska trött

2. Väldigt trött

3. Så trött att jag skär av mina egna öron och skickar dem i ett ofrankerat kuvert till Marcus Birro så att han måste betala för att lösa ut dem om någon säger ”åsiktskorridoren” en enda gång till.

Vare sig du har valt alternativ ett, två eller tre så har du mina djupaste sympatier.

“Åsiktskorridoren” – uppfattningen om att bara vissa tankar och åsikter är tillåtna i den svenska samhällsdebatten – är ett spöke, ett osynligt monster som det är nästan omöjligt att slåss emot. Du kan med en dåres envishet upprepa att du faktiskt FÅR säga vad du vill i det här jävla landet, med den lilla reservationen att du alltid måste vara beredd på mothugg. Det hjälper inte.

Förr kallades åsiktskorridoren för “tabu”. Saker som vi är överens om inte är okej, som till exempel incest, pedofili, kannibalism. Och det är klart, för den som är kannibal eller för den som vill gifta sig med sin syster, kan säkert dessa tabun upplevas som en slags åsiktskorridor. Att obekymrat svara “grannen” när någon frågar vad du har i din lunchlåda, skulle med största sannolikhet väcka omgivningens förfäran, avsky och avståndstagande. Rasism är numera tabu men har inte alltid varit det. Tvärtom, var den för inte alls länge sedan så utbredd och vardaglig att vi inte tänkte på den när den visade sig på godisförpackningar, bland bakverk, i barnböcker eller i filmer. Det var okej att skämta om kinesers och japaners ögon och hudfärg och det gjordes ofta på bästa sändningstid. Det var okej att dra roliga historier om svältande afrikanska barn eller judar i arbetsläger. Men ju fler vi blev som blev medvetna om hur fördomsfullt och diskriminerande allt detta var, desto mer tabu blev det.

Jag tror att de som upplever en “åsiktskorridor” är de som inte delar majoritetens uppfattning. Så enkelt är det. De som ger uttryck för sina åsikter och möts av en störtskur av högljudda protester, kvinnomarscher, arga emojis och debattsvar är de som gett uttryck för en åsikt som vi andra finner stötande.

Med det synsättet går det ändå att finna en viss tröst i att den finns där, åsiktskorridoren. Så länge den står kvar är vi som tror på saker som jämställdhet, kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar, en generös flyktingpolitik, alla människors lika värde och vikten av att stoppa den globala uppvärmningen i majoritet. Vi är fler än de som hävdar motsatsen. Det svider så klart för dem som avviker. Som får gå och hålla inne med sina åsikter eftersom de vet att argumenten mot dem är så förkrossande. Det blir som en tryckkokare, som bara kan pysa lite ibland, men aldrig kan lätta helt på trycket. Och de längtar bara efter en enda sak: Att brädet ska tippa över. Att de ska bli i majoritet. Att de ska kunna lufta sin åsikter, hur groteska de än är, utan att någon säger emot.

Och det var den morgonluften Donald Trump vädrade för ett drygt år sedan och det var den vinden Anna Kinberg Batra kände vända när hon stack upp fingret i luften förra veckan och öppnade för ett samarbete med Sverigedemokraterna. Att tabut om rasism är på väg att suddas ut. Att lite nazism i bagaget inte är så farligt längre. Att mänskliga rättigheter och värnandet av vår enda planet är något gammalt och lite omodernt, redo att förpassas till historiens soptipp, till förmån för makt och tillväxt. Konsekvenserna av en sådan utveckling är så djupgående och förödande att det är svårt att föreställa sig.

Men en sak kan vi vara helt säkra på: Det samhälle som högerextrema och högerpopulistiska rörelser drömmer om, och tyvärr är på god väg att uppnå, skulle inte bara innebära att vissa åsikter skulle anses som obekväma eller oönskade. De skulle bli förbjudna. Offentligt fördömda och bannlysta. Det skulle bli en åsiktskorridor så smal och så kvävande att syret snabbt skulle ta slut.

Och det skulle, framför allt, bli en väldig massa saker som man inte längre fick säga eller ens tänka i det här jävla landet.