Krönika. .

2017-03-05 07:00

Det är okej att lukta på blommorna

För två veckor sedan stod jag omringad av nazister på Lantmätargränd i centrala Jönköping.

För två veckor sedan stod jag omringad av nazister på Lantmätargränd i centrala Jönköping. Människor runt omkring reagerade olika. En del ingrep eller försökte ingripa, argumentera, säga emot, visa sin avsky. En del, vars liv och hälsa är direkt hotade av nazisterna, på grund av hudfärg, etnicitet eller sexuell läggning, fick snabbt söka skydd inne i någon butik. En del förstod inte vad som hände, utan flanerade lugnt vidare i vårsolen, omgivna av gröna fanor med hittepåhakkors. Andra förstod vad som hände men valde att inte agera.

Efteråt kom någon fram till mig och sa att jag var modig. Jag sa ingenting. Jag var fortfarande så upprörd över hela situationen att jag skakade av ilska.

Dagen, efter, på söndagen, var det någon i min närhet som fällde en kommentar om något. Och då bara brast det. Det var som om rädslan kapslats in och helt plötsligt vällde ut, okontrollerat. Jag skrek rätt ut, grät, sparkade på saker.
Allt är inte vad det synes vara.
Den som i dina ögon är orädd och modig kan vara livrädd, innerst inne. Och på samma sätt kan ju den som agerar till synes passivt eller fegt vara en hjälte.

Jag tänker på Tess Asplund, som ställde sig framför hundratals marscherande nazister i Borlänge. Det enda vi kan säga är att hennes ilska just där och just då förmodligen var större än hennes rädsla. Men inte att rädslan inte fanns. Och det är kanske just det som gör en människa modig, att hon överkommer sin rädsla, trotsar den?

Jag tänker också på de brittiska systrarna Ida och Louise Cook, som under andra världskriget framstod som medlöpare då de festade och drack champagne med Himmler och Goebbels på Adlon Hotel i Berlin, men som i själva verket räddade minst 29 judiska familjer undan Förintelsen.

Vi ska akta oss för att döma varandra.

Men med allt detta sagt, så tror jag att det finns en risk med att göra människor runt omkring oss till “hjältar”. Låt mig förklara:
“Det som den ena parten har mycket av tenderar den andra att inte utveckla och vice versa”, sa en klok person till mig en gång. Hon var familjeterapeut, men jag har funnit att de där orden kan tillämpas på fler relationer än den mellan älskande par. När någon i dinomgivning steppar fram, är det lätt att ta det som en signal på att du inte behöver. Någon annan gör jobbet och du kan stå bredvid och applådera. Det är ett bekvämt förhållningssätt, men det är inte hållbart i längden. Vi riskerar att få ett fåtal personer som känner att de bär världen på sina axlar, som aldrig tillåter sig att stanna upp och lukta på blommorna och som till slut kanske far ut i ilskna och bittra anklagelser mot dem som bara köper badtunnor och instagrammar vårbuketter.

Så hur löser vi detta? Du som stått lite vid sidan av och hejat på men aldrig riktigt tagit kampen själv – höj din röst! Det andrum som Annie Lööf och Carl Bildt gett vänsterns hårt kämpande antirasistiska och trollförföljda aktivister de senaste veckorna kan faktiskt inte överskattas. Kudos!

Och du som bär världen på dina spända axlar – prova att sänka dem några centimeter. Andas. Upptäck att du inte är ensam i din kamp. Byt ut det dagliga slitet i kommentarsfält och twitterflöden och fikarum mot att knyppla mot fascism, basta mot fascism, så morötter mot fascism, dansa salsa mot fascism! Som omväxling.

Själv ska jag som omväxling gå ut och dra in vårluften i lungorna och tänka en stund på allt det som är vackert.