Krönika. Adrian Ericson.

2017-07-24 08:00

Det tog så lång tid att bli ung

Kort lunchrast på jobbet och regnet piskar ner över matkön. Mobilen fastkilad mellan huvudet och axeln, fumlandes efter bankkortet i plånboken.
​– Jag ska köpa en shawarma-rulle nu så vi får lägga på här, hör jag mig själv säga till journalisten i luren.

Någon timme tidigare hade en pressinformation gått ut på mejlen om att jag lämnar mina förtroendeuppdrag i kommunen. En stor förändring. Det som jag ägnat den korta tid som varit mitt vuxna, eller i alla fall myndiga, liv har för den här gången passerat förbi.

Det tog så lång tid att bli ung, sjunger Håkan Hellström. Lite så är det kanske. När mina vänner varit ute och rest har jag läst kommunala handlingar. Nu är det jag som har friheten att gör vad jag vill. Rejält tillspetsat, så klart.

Samtidigt är det ju ingen hemlighet att det krävs en strukturerad, långsiktig kalender för att sköta ett uppdrag. Det kräver också diskussioner med debattörer vars ideologiska lyster ibland motsvarar en svettig ostmacka som legat framme i solen. Inte minst föreläsningar där någon grå gestalt läser från en powerpoint med för mycket text. Detta för att sedan när ett förslag väl arbetats fram, scrolla igenom reaktionerna i Jnytt:s kommentarsfält och översköljas av missaktning.

Spontant är det inget jag längtar tillbaka till just nu. Dessutom känns det rätt schysst att få täppa igen brödluckan på de som eventuellt spekulerat i att jag skulle vara någon typ av ung broiler.

Förvisso har det aldrig rört mig i ryggen, men det är nog lärorikt för många att se hur en grabb med raffeskjorta och loafers kan vara både materialist och genuint engagerad. Jag ser det som en liten folkbildningsinsats.

Givetvis är det också tomt, hur rätt beslutet än är. Allt annat kommer saknas mig. Tugget längst bak i fullmäktigesalen. Alla fina humanister, alla vänner som gett mig förtroende. Förmånen att få möta engagerade människor, äran att representera och arbeta för kommuninvånarnas bästa.

Nu lämnar jag stan för ytterligare två års studier, men som ni kanske hör är det inte på något sätt omöjligt att jag så småningom styr stegen mot Vätterns sydspets igen i framtiden.

Men hey, en sån stor deal är det inte heller. Nu är det dags för någon ny att kliva fram. Vi behöver fler som är med och bygger Jönköping. Färre som står bredvid. Färre som fegt gnäller i kommentarsfält eller på den lokala puben.

Att välja engagemanget är inte, och kommer aldrig vara, som att välja försäkringsbolag. Det är ingen tjänst som erbjuds, utan något människor som organiserar sig formar gemensamt.

Är de traditionella mötena tråkiga så starta upp en lokalförening med dina vänner och bidra på det sätt ni tycker behövs mest. Kanske vill ni bara diskutera politik över lite prosciutto och bra ost – det är bara att köra!

Om ni kommer på livets idé har ni en direktkanal till beslutande organ – och BAM – ni kan förändra.

Den där motsatta, passiva mentaliteten är så sorglig. ”Politik är tråkigt” är ju en förbannat bekväm anledning att göra nada. Det är dags att bryta den trenden, hörrni.

Det tog ett tag att bli ung. Men också det är väl en viktig erfarenhet, lika mycket som friheten för stunden. Inom kort är en ju gammal på riktigt. ”Det går så fort” brukar ju ni lite äldre säga, ofta följt av ”passa på och njut”.

Nu ska studierna i Lund få den tid de förtjänar, tillsammans med skrivjobb och studentliv som också står på agendan.

Men vi fortsätter att ses här var fjärde vecka – och det känns himla värdefullt.