Krönika. Johanna Linder.

2017-08-08 06:00

Förorten är rena rama Bullerbyn

Det pågår inga upplopp, det sker inga revolutioner i förorten och det är en del av problemet.

“Har du varit på Liseberg?”

En kille på elva år frågar. Han har aldrig varit på Liseberg. Men han hör hur kompisarna pratar. Om “Balder” och “Fritt Fall”, om jättestora chokladkakor man kan vinna, om spökhus och om hur blöt man blir när man åker “Flumeride”.

Det är ingen mänsklig rättighet att få åka till Liseberg. Men att bo i Jönköping och inte ha varit där när man är elva år är definitivt ett socialt stigma som gör att man får sitta tyst i många samtal.

Jag har den här sommaren haft förmånen att få hänga med ett gäng kids i åldrarna 5 till 13, 14 år vars klokhet, kreativitet, drömmar och idéer inte skiljer sig något från andra barn, men vars förutsättningar ser helt annorlunda ut. Kanske kom man nyligen till Sverige och kämpar med att lära sig språket. Kanske har man en förälder som inte mår bra. Kanske har man en mamma som är arbetslös. Kanske har man en pappa som måste jobba jämt och ändå inte har råd med en bil. Kanske har man ett småsyskon som man förväntas passa hela dagen, fastän man är ett barn själv.

För de här barnen innebär sommaren inga resor till Liseberg, eller nån annanstans heller för den delen. För de här barnen kunde Vätterstranden lika gärna ligga på andra sidan jordklotet – om ingen vuxen kan följa med kommer man ändå inte dit.

De bor i ett område där H&M, Lindex eller Espresso House aldrig skulle drömma om att etablera sig. De bor i ett område där kommunen tycker det är rimligt att stänga fritidsgården hela sommaren. De bor i ett område där politikerna visar sig pliktskyldigast vart fjärde år, om ens då. De bor i ett område där de redan från början blir underkända både som medborgare och konsumenter. De bor i ett område där någon kanske dimper ner för att göra ett “integrationsprojekt” i några veckor och sedan drar därifrån.

Och ändå är det rena rama Bullerbyn. Om en unge springer bort hjälper folk till att leta. Om någon fastnar med en tung kundvagn i ett uppförsbacke kommer det någon annan och hjälper till att knuffa. Folk hälsar på varandra i trappuppgången och hejar på varandra i centrum. Och utanför en uppställd byggbarack har barn skapat konst hela sommaren som ingen har förstört eller sabbat.

Jag har lusläst polisens händelserapporter från i sommar och jag hittar ingenting om brinnande bilar, kastade stenar eller upplopp från det här eller något annat av de “utsatta områdena” i regionen.

Däremot körde en snubbe i Habo rattfull och när polisen väl fick stopp på honom visade det sig att han dessutom var hög som ett höghus. I Tranås hittade polisen en cannabisodling i en av stadens parker och i Värnamo greps fem personer för vapenbrott. Personligen­ förstår jag inte hur folk vågar bo på ställen som Habo, Tranås eller Värnamo, det verkar ju hända massa skit mest hela tiden. Typiska no-go-zoner.

Men nu är det ju ingen som höjer på ögonbrynen om man säger att man bor i Habo, Tranås eller Värnamo. Om man däremot säger att man bor på Österängen, Råslätt eller Öxnehaga – ja, då får man förklara sig.

Det pågår inga upplopp, det sker inga revolutioner i förorten och det är en del av problemet. Låt mig förklara: Om politikerna ens skulle knysta om att lägga ner ett bibliotek i Bankeryd eller Gränna skulle det bli ett himla liv och det vet de. Men i orten, där stänger de fritidsgårdar och sparar in på det mest grundläggande och hoppas att ingen ska märka – eller i alla fall inte säga något. Här bor inte de röststarka som skriver arga insändare i Jönköpings-Posten så fort en busstur dras in eller en vårdcentral saknar läkare.

Det ropas på fler poliser. Själv kan jag inte begripa varför det inte ropas på fler lärare, fler skolsköterskor, fler fritidspedagoger, fler kulturskolelärare och fler bibliotekarier.

Vi har ett val. Och just nu väljer vi att lämna en hel generation i sticket för att sedan utmåla dem som gangsters.

Det är inte bara sorgligt. Det är samhällsekonomiskt vansinne.