Krönika. Fredrik Hollertz.

2017-12-05 07:00

Ibland är det enda rimliga det barnen sjunger

Rimfrost och snö har alltid gett mig en sådan där barnsligt pirrig och mysig känsla. Tills för några år sedan. Kanske var det då jag blev vuxen på riktigt. Det var som en isande insikt plågsamt fortplantade sig i min kropp: Fredrik, människor som du känner kommer att sova ute i kylan i natt, utan något skydd för snön som viner. Inte för att de vill utan för att de inte har något val.

Som för många andra var människor som saknade tak över huvudet för mig då en ansiktslös massa. Något jag skänkte pengar till men inte mer. Nu hade de fått ansikten och namn som Cornel, Maria eller Maddalin. Det är inte lika lätt att slå ifrån sig det då. Andra kallar dem hemska saker. För mig hade de blivit vänner.

När jag skriver detta har värmen pajat i huset där jag bor och jag sitter med värmeljus och tjock tröja. Men det är ingenting mot att sova med blöt snö runt omkring sig och den fuktiga kylan tränger sig in genom kläderna. Överallt. Lägg sedan minusgrader på det framåt småtimmarna. Som om inte det vore nog kanske någon kommer och försöker jaga iväg dig där du slagit läger. Här hemma har jag har ett torrt varmt täcke och det är fortfarande rätt så många plusgrader inomhus och ingen kommer rusa in och vända upp och ner på lägenheten.

För några veckor sedan när första kylan kom till Jönköping, steg jag av bussen samtidigt som Cornel och gänget skulle gå för att sova i ett skogsparti. ”Det är kallt nu” sade de, ”när öppnar härbärget i kyrkan?” Jag svarade:  ”8 december. Tror jag.” Medan jag huttrande gick hem, hann jag vända mig om flera gånger och tänka: De kanske ändå kunde sova hemma hos mig i kväll, trots att de är ganska många. Men till slut hade jag velat för länge och de var bortom synhåll.

När jag kom hem kröp jag ner under täcket med en ganska olustig känsla. Det borde inte vara så här för någon enda människa. Oavsett om du är i Sverige för att samla in pengar till din familj eller söker asyl eller har bott här i hela ditt liv. Ingen ska behöva sova ute, allra minst när kylan kryper in under skinnet. Det borde vara en självklar mänsklig rättighet – tak över huvudet. Tyvärr är det allt annat än självklart. I Jönköping (och i Sverige) har intresset för en tak-över-huvudet-garanti varit minst sagt sval, i alla fall från politiskt håll.

Men genom åren har eldsjälar som Kjell, Staffan, Ulla och Irené kämpat och sett till att folk i alla fall inte ska behöva frysa ihjäl under vinterhalvåret, oavsett om man är under socialjouren och kan bo på Hela människan eller utsatt EU-migrant och får sova i en kyrklig gymnastikhall. Men utan eldsjälar som gett sina dagar och nätter hade det inte gått och går inte nu heller.

När vi öppnade natthärbärget i Råslätts kyrka förra vintern fick vi föga oväntat blandade reaktioner från Råslättsborna. Några var rädda för att det skulle försämra Råslätts rykte ytterligare. Andra undrade hur de kunde bli volontärer eller var de kunde lämna in handdukar och hygienartiklar. Men det som gjorde starkast intryck på mig var de människor som började berätta saker som: ”Jag vet hur det är, jag har också sovit i en kall bil när jag inte hade någon bostad – det önskar man ju inte någon människa”.

Precis, inte någon människa, varken rumänskfödd eller svenskfödd. Hur svårt kan det vara? Det får mig att tänka på alla sånger som sjungs den här tiden på året. Ibland är kanske de barnsligaste sångerna de mest radikala:

Och alla som är rädda och fryser på vår jord, dom borde få sitta vid vårt bord när vi tänder ett ljus i advent, när vi tänder ett ljus i advent.

Jag hoppas att alla de som förespråkar tiggeriförbud eller fnyser åt dem som kämpar i #vistårinteut för amnesti för ensamkommande, verkligen lyssnar på vad deras barn står och sjunger de närmsta veckorna. Jag må vara vuxen men en ska inte växa ifrån allt. För ibland är det enda rimliga det barnen sjunger.