Krönika. Lena Nilsson .

2017-11-14 07:00

Idrott är kultur

Mitt hjärtas lag och mitt hemmalag hade två skilda kamper den gångna helgen. Malmö FF fick ta emot sitt guld och Lennart Johanssons pokal är ”himma” igen.

Jönköpings Södra förlängde säsongen och kvalar på söndag för att få vara kvar i Fotbollsallsvenskan för herrar.

Opium för folket?

Eller bröd och skådespel?

– Idrott är kultur, sa jag ofta när jag jobbade som chef på sportredaktionen i början av 1980-talet, när folk sa att sport var onödigt. Jag hävdar det fortfarande, idrott är kultur.

Svenska Akademins ordbok, SO, skriver så här om kultur:
”Substantiv. Form enligt vilken (viss) större grupp människor ordnar sin försörjning och organiserar gemensamma angelägenheter på samhällelig nivå … ”

Visst kan det avse idrott!


VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning


Enligt Svenska Akademins ordlista, SAOL, är kultur:
”Mänsklig verksamhet inom ett visst område och en viss tid; vetenskap, litteratur, konst, musik m.m.”.

I ”m.m.” ovan räknar jag in idrott. Idrottskulturen är viktig. Den präglar en stad och dess invånare. Den skapar vi-känsla, något att samlas kring och prata om. Att älska och avsky. En bra idrottsupplevelse i en arena kan ge mig och många andra samma energi, samma fantastiska känsla i kropp och själ som ett häftigt konstverk i konsthallen, en fantastisk konsert på jazzklubben, och en musikal på teatern. (Notera att jag inte skriver att idrott är viktigare än kultur. Icke! Båda behövs, på alla nivåer).

Allt detta är enligt min mening kultur. Sånt som ger lite extra krydda åt livet. Känslan av att uppleva något starkt tillsammans med andra. Men också i ensamhet. I konsthallen, på teatern, i favoritfåtöljen till musikanläggningen, eller framför tv:n.

Allt detta är förresten politik också.

Apropå det funderar jag över Marx och hans tes att religion är opium för folket. För drygt ett år sedan skrev Joel Halldorf i tidningen Dagen att sporten i dag har tagit över religionens roll i uttrycket: ”För nog måste den moderna toppidrotten vara beroendeframkallande, eftersom många av oss inte lyckas slita oss från den trots den omoral som kännetecknar hela verksamheten.”

Jovisst. Jag håller med. Men ändå kan vi inte slita oss, vi håller på vårt lag, vi håller tummarna för våra landslag, i olika sporter.

Och allt är politik. Idrott är kultur. Som jag skrev nyss: Kultur enligt SO: ”Substantiv. Form enligt vilken (viss) större grupp människor ordnar sin försörjning och organiserar gemensamma angelägenheter på samhällelig nivå; särsk. i äldre tider el. i avlägsna områden.”

När detta publiceras vet alla hur det gick nere på Vångavallen i Trelleborg i onsdags. Det vet jag inte när detta skrivs, men en sak vet jag: Det vore kul med fortsatt allsvenskt fotbollsspel i Jönköping.

Alla ska till Vallen på söndag. För bröd och skådespel? För att det är kul och ger energi att jubla, heja och bua tillsammans med systrar och bröder på ståplats och sittplats? Eller som en gammal kollega uttrycker det på Facebook samtidigt som jag skriver denna krönika: ”Det är märkligt att fotbollen kan ha ett sådant grepp om folk, dvs oss. Hopp och förtvivlan. Stolpträffar och straffsparkar. Ett par centimeter är skillnaden mellan himmel och helvete. Fotboll!”

Inte bara kultur. Allt är också politik. Nästa år är det val. Hur går det med nya Vallen, alltså Jordbrovallen, om J-Södra åker ur Allsvenskan?

PS. Jag frestas att citera historikern Dick Harrisons blogg i Svenska Dagbladet för ett par år sedan: ”Taktiken att ta initiativ till storskaliga matutdelningar och framförande av skådespel för folkets höga nöjes skull växte fram under 100-talet f.Kr, som en följd av att Rom vid denna tid utvecklades till en jättestad med idel fattiga medborgare, samtidigt som de rika senatorerna tävlade om att vinna folkets gunst i samband med ämbetsval.”