Krönika. .

2017-02-12 05:06

Jag korsade Atlanten och hittade Sverige

Under några månader i taget har jag i flera år besökt USA. Jag har rest runt i detta stora land, träffat dess invånare och fått en klarare bild av det vi vanligtvis ser på utrikesnyheterna. Under varje besök har olikheterna mellan Sverige och USA uppenbarat sig. Det som har slagit mig är dock likheterna.

Människor både här och där kämpar för att leva och överleva i ett allt kallare samhällsklimat. Människor som kunde ha varit du eller jag. Oavsett om jag är hemma eller utomlands slås jag av hur mycket mänskligt lidande som finns överallt, och just därför hur lätt det är att vänja sig vid att vända blicken från det obehagliga. 

Under en kall eftermiddag i julrusningen i Chicago passerade jag Donald Trumps skyskrapa och hotell i stadens finansdistrikt. Mittemot satt en man på asfalten under en filt. Samtidigt som människor passerade förbi höll han krampaktigt i en kartongbit med ett budskap om fattigdom och hunger. För många är en kall eftermiddag bara en förberedelse på den kommande kalla vinternatten, oavsett på vilken sida av Atlanten det handlar om. Jag vet att jag kommer att se en frysande EU-migrant utanför den lokala matbutiken när jag kommer hem.

I januari såg jag i direktsändning hur Donald Trump svors in som president under en storartad ceremoni. Jag undrade hur många unga amerikaner som under hans presidentskap kommer att skickas utomlands med vapen i sina händer för att återvända i kistor invirade i rött, blått och vitt. Jag undrar hur många blågula krigsmaskiner Sverige kommer att sälja till fjärran länder och vilka stora ord som kommer att rättfärdiga användandet av dessa. Hur mycket pengar kommer vapnen vi säljer att generera och hur många liv kommer de att släcka?

På ett kafé i en mindre stad i mitten av USA träffade jag för ett tag sedan en Vietnamveteran. Han sade att ingen flagga är värd att dö för. Med tårar i ögonen berättade han sedan om sin ofrivilliga ensamhet på ålderns höst. Ett eko nådde hela vägen till Sverige, individualismens land med flest ensamhushåll i Europa. Ett land där ensamhet och psykisk ohälsa fortfarande i vissa avseenden anses vara något man inte delar med sig av.

Ett återkommande mönster kan skönjas här i USA, liksom i Sverige. Människor med mörkare hudfärg, religion eller ursprung, liksom människor i samhällets yttersta marginaler, möts ofta med misstänksamhet. De hamnar i utanförskap. Rädslan för våra medmänniskor ökar, liksom kylan som blåser inom oss, den som gör oss likgiltiga.

Det är en kall och mörk vinter. President Trump skriver under papper efter papper. En mur mot Mexiko ska byggas. Inreseförbud för människor med en viss nationalitet och ett tillfälligt stopp för flyktingmottagandet. Samtidigt förlängs gränskontrollerna vid Öresundsbron, så att livet blir svårare för de som har det svårast. En kall storm blåser över världen, fler kalla vinternätter väntar. Vi behöver hålla ihop för att hålla värmen.

Jag reste till USA med Tomas Tranströmers samlade dikter i väskan. De är lika delar insikt, hemlängtan och tröst. Kanske för att jag i dem hittar hem även på andra sidan Atlanten; kanske för att jag känner kylan, oavsett var i världen jag är. I dikten En vinternatt från 1962 sätter Tranströmer med några rader ord på den storm som vi nu befinner oss i:

”Över världen går en mer allvarlig storm. / Den sätter sin mun till vår själ / och blåser för att få ton. Vi räds / att stormen blåser oss tomma.”