Krönika. Amar Bajric.

2017-04-09 07:00

Krig är ett trasigt ideal med god vinst

Den som ser eller läser Bertolt Brechts pjäs Mor Courage och hennes barn möter en kvinna som under det trettioåriga kriget skapar sig ett uppehälle genom att med sin marknadsvagn följa efter soldater och bedriva handel med dem. Hon är beroende av kriget för att kunna sälja allt från mat och dryck till kängor och kläder till soldaterna.

Mor Courage betalar dock ett högt pris för att ständigt ha utnyttjat krigets olyckor till sin fördel, hon förlorar alla sina tre barn till samma krig som gett henne levebrödet.Pjäsen skrevs när Bertolt Brecht under andra världskriget levde i exil, bland annat i Sverige, och det är i dess ljus, skugga och mörker som vi bör ställa oss frågan om hur vårt förhållningssätt till krig är.

Europa verkar smulas sönder allt mer lagom till 60-årsfirandet av EU, viljornas kamp drar mellan väst och öst och på nyheterna möts vi dagligen av heliga krig som ska försvara ideal. Som en följd av detta spänns musklerna bland makthavare och tålamodet bland samhällsmedborgarna tryter. Det rustas upp och säljs vapen, det pratas om att slå hårt mot hårt. Att inge rädsla och utöva makt är tidens melodi. Om detta är en lösning på konflikter, en tröst i en galen värld eller ett sätt att försöka ligga steget före låter jag var och en reflektera över.

Det är dock värt att i reflektionen ta i beaktande hur lätt det är att förblindas av ljuset, att likt Mor Courage fylla fickorna medan konflikter pågår och människor dör. Det är svårt att försvara ett ideal när vapen präglade med Made in Sweden används av andra nationer med egna agendor. Det är omöjligt att hålla reda på människoliv, civila offer och vilka agendor och ideal som styrde de svenska vapnen mot målen. När de briserar har den så kallade fredsnationen Sverige svarta siffror dränkta i rött.

Jag kan inte ställa mig bakom föreställningen att mer vapen och fler soldater skulle skapa en tryggare värld. Mor Courage må, till skillnad från vår fredsnation, vara ett offer för fattigdom, men i skuggan av den där vagnen som är hennes väg till att tjäna ett uppehälle på kriget finns till slut krigets vålnader. Där är hennes barn och där kan våra barn bli inräknade. Ett vapen frågar inte vad som är rätt, det ger makt åt den som använder det och det ger någon svarta siffror på kontot. Dränkta i rött.

Ett arbete för fred kräver nedrustning. Vi måste fråga oss vilket ideal vi eftersträvar och vad det kräver av oss. Sverige måste fråga sig hur välfyllda fickorna kan bli innan våra kalla händer som sticks ner i dem dras upp och behöver torkas av.

I slutet av pjäsen sjunger Mor Courage en visa och begraver sitt tredje och sista barn. Sedan fortsätter hon med affärerna medan, vad vi kan anta när ridån går ner, fler och fler dör för ett gemensamt och allmänt erkänt ideal.

Mor Courage och hennes barn är ännu ett exempel på konsten som utmanar vår världsbild och får oss att reflektera över de ideal vi står för; vad vi vill sträva efter och offra, leva och dö för.

Författaren Herman Hesse skrev en gång: ”Tidigare har jag funderat mycket över varför en människa så ytterst sällan förmår leva för ett ideal. Nu såg jag att många, ja alla människor, var kapabla att dö för ett ideal”.

Framför scenen är vi som publik skyddade men när ridån går ner är vi skyldiga att fundera över vårt förhållningssätt till krig och fred. När ridån går ner byts skådespelare, kulisser och rekvisita ut mot dig och mig, vår omvärld och riktiga vapen. Där tar sig de som ser ridån gå ner aldrig till foajén. De blir bara någons svarta siffror dränkta i blodets färg.