Krönika. Johanna Linder.

2017-09-05 07:00

Lär av Alf Svensson, feminister­!

Nej, jag har inget att säga om Moderaterna, nya eller gamla, eller om Anna Kinberg Batra. Förutom att det var lite tråkigt att den samlade svenska ståupp-eliten ändrade sin hederskodex “Man får skämta om allt” till “Man får inte skämta om andra män det är synd om” när AKB drog med sig makens nya show (om hur det är att vara gift med en blivande statsminister) i fallet. 

“Davids show kommer att bli jättejättebra ändå och Anna är faktiskt jättetrevlig och rolig, så det så” sjöng en samstämmig twitterkör av manliga komiker så vackert att man blev tårögd.

Nog om detta. Låt de döda begrava sina döda, som Jesus sa. På tal om Jesus så finns det intressantare saker att diskutera. Minns ni till exempel hur KdS (nuvarande KD) kom in i riksdagen? Inte?

Inte så konstigt, för det gjorde de typ inte. De försökte, och försökte och försökte. I tjugo år höll de på. De höll förbönsgudstjänster, lät Alf Svensson posera i badbrallor, försökte tvätta bort det kristna, inget hjälpte. Det var en ökenvandring som fick Moses färd genom Sinai att framstå som hoppsasteg  på en nyasfalterad gång- och cykelväg. De låg där och kippade på två procent och inget ljus i tunneln syntes till.

Hur gick det till då? Jo, det ska tant berätta för er. Alf Svensson och dåvarande Centerpartiledaren Thorbjörn Fälldin hoppade inte i samma badtunna, troligare att de sågs över en rejält stoppad fredspipa, men: De slöt ett förbund, bildade en ohelig allians, slog sina höbalar ihop, eller som det heter på politikersvenska: de skapande ett valtekniskt samarbete. Rent praktiskt gick det till så att fem kristdemokrater klistrades in överst på fem av Centerns valsedlar och tack vare mobilisering från framförallt (ta-da!) Jönköping så lyckades man till slut trixa in Affe i riksdagen och valet därpå tog sig KdS in av alldeles egen kraft.

Vad var det fiffiga med det här då? Förutom det uppenbara, att KdS fick ett riksdagsmandat, massa uppmärksamhet och en plats i den parlamentariska solen så fick borgerligheten ytterligare ett par procent som gjorde att de 1991 kunde bryta det socialdemokratiska maktinnehavet och bilda regering. Som tack för hjälpen blev Alf Svensson biståndsminister.

Vad lär vi oss då av det här? Uppenbarligen ingenting, eftersom inget liknande har gjorts sedan dess. Men, och här kommer äntligen min poäng: Är det några som borde lära av Alf Svensson så är det Feministiskt Initiativ. Det finns en hoper väljare därute, många av dem kvinnor, som drömmer rosa drömmar om att få in Gudrun Schyman i riksdagen på ett FI!-mandat. Och varje val så är det ett par procent kunde gått till att stärka vänsterns position i riksdagen som istället går till spillo.

Säkert är Gudrun Schyman fortfarande bitter över gubbväldet i vänstern som kramade kommunism istället för att låta sig frälsas till feminism. Och utan tvivel finns det fortfarande en ilska i Vänsterpartiet över att FI! snott både väljare och stora delar av partiprogrammet från dem.

Men.

Enligt en dansk familjeterapeut tar det ungefär fem år att komma över en skilsmässa – då har det gått tillräckligt lång tid för att man faktiskt ska kunna vistas i samma rum och fortfarande bete sig som folk mot varandra. I Vänsterpartiet och FI!:s fall har det gått över tio år. Börjar det inte bli dags att skärpa sig och börja prata med varandra?

Det finns ärligt talat inget att förlora men allt att vinna. För Vänsterpartiets del: Ett frö till den nya, breda vänster som växt fram under Corbyn i Storbritannien och Sanders i USA, som vi inte sett röken av i Sverige än. Gör man inget nu riskerar man att bli brutalt överraskad av en ny vänsterrörelse, ledd av någon betydligt mer karismatisk än Jonas Sjöstedt. För feministernas del: En valvaka där de rosa ballongerna äntligen får segla mot skyn, istället för att sloka sorgset tillsammans med några halvätna fitt-muffins.

För väljarnas del: Inget gör barn så lyckliga som när mamma och pappa slutar bråka. Eller som när de slipper kasta bort sina röster.