Krönika. Lena Nilsson .

2017-07-11 07:00

Min kärlek till radion är obesvarad

Hej och god dag. Välkommen till min krönika. En krönika som jag, Lena Nilsson, har skrivit, och som har fått plats här i tidningen tack vare andra medarbetare som jag inte nämner vid namn.

Du, min läsare, är varmt välkommen, tack för att du vill läsa min text. Du är en läskunnig person med en erfarenhet och kunskap som jag gärna skulle räkna upp här, och du läser detta för att du vill reagera på något som jag har skrivit.Tack för att du vill läsa vad jag skriver. Välkommen. Tyvärr har jag dock inte så många bokstäver att jag kan ge dig plats att skriva något.

Tråkigt, va? Ego, va? I spalterna ser detta ju alldeles förskräckligt ut. ”Ska mänskan använda hela utrymmet till att hälsa, presentera gästen och hälsa välkommen och tacka? Tänk om alla höll på på detta viset?”

Ja, spaltutrymmet är begränsat. Så också din tid. Du har börjat läsa detta för att du vill se hur jag skriver, vad jag skriver – och om det kanske intresserar dig. Kanske kan du rentav lära något?

Så resonerar jag ofta när jag sätter på radion. Jag lyssnar på program för att lära mig något, för att höra hur debatten går eller vad sakkunniga har att säga om sådant som är aktuellt. Men nu har jag tröttnat: halva programmet går åt till att presentera programledarna, till att välkomna gästerna och till att presentera dem:
– Hej och välkommen Ellen Landin.

– Tack.
– Du är expert på kommunikation och forskar vid Limhamns universitet.
– Just det.
– Och du har skrivit en avhandling om vad som händer när människor kommunicerar med varandra.
– Ja.
– Den handlar om vad som är förutsättningen för att vi ska kommunicera med varandra.
– Precis. Den visar att …
– Just så är det. Tack ska du ha, Ellen Landin, för att du kom till mitt program och berättade om din intressanta avhandling. Tack, tack.

Jag ger upp och väljer senare att lyssna till ett annat program, ett så kallat magasin. (Ni vet, ett sådant som ska ge plats för intressanta intervjupersoner, korresp-ondenter med specialkunskap och debattörer.) Då får jag höra en kopia på ovanstående! Programtiden går. Och precis när det börjar bli intressant avbryter programledaren för att berätta om hur ont om tid det är, att det är dags att runda av för att inleda nästa tema.

Som gammal nyhetsjournalist blir jag tokig. Dag efter dag. Som gammal radioälskare ger jag upp, och nu gör jag slut med nyhetsprogrammen och de så kallade fördjupningarna i public service. Min kärlek är inte längre besvarad.

PS. Visst finns det ljusglimtar. Nyhetsredaktionen vid P4 Jönköping visade kollegial heder när ETC Jönköping häromveckan publicerade innehåll ur en inspelning som gjorts vid ett möte inom Moderaternas fullmäktigegrupp. I artikeln avslöjas bland annat en chatt mellan en grupp Jönköpingsmoderater som kallar sig ”de goda”.

Nyheten har skapat stor uppmärksamhet i olika läger. Men på nyhetsplats, lokalt i Jönköping, är det enbart en redaktion som anger ursprungskällan ETC när den följer upp och går vidare med nyheten. Det är P4 Jönköping. Andra skriver till exempel om att moderater känt sig förtalade av sina partikamrater genom publiceringen i ETC. Men inte ett ljud om att det exempelvis sägs finnas riksdagsledamöter med i den chattgrupp som avslöjats med bland annat rasistiska kommentarer. Teorierna om varför behåller jag för mig själv.