Krönika. Amar Bajric.

2017-06-06 07:00

Självförverkligandet förenar oss alla

För länge sedan levde en man vid namn Solomon D. Butcher. Med sin kamera fotograferade han nybyggarna i USA under den sena delen av 1800-talet och fram till början av förra århundradet. Butcher dokumenterade det råa, skitiga och hårda men också det glädjefyllda, givande och vackra.

Hans fotografier visar svartvita utsnitt ur livet och i dem blir mannen bakom kameran ibland mer framträdande än motiven som han förevigat. Butcher manipulerade nämligen några av sina bilder kraftigt genom att rista i negativen. I ett av hans verk sitter en man i en eka och håller ett gevär i handen. Det är tydligt att både rökpuffen framför gevärsmynningen och de hundratalet fåglar som flyger ovanför mannens huvud inte fanns där vid fototillfället. 

I dag har vi kamerorna med oss i mobiltelefonerna var vi än är. Risken för att missa fototillfället när ett vapen avfyras eller fåglar flyger ovanför huvudet kan tyckas omöjlig när vi även har tillgång till rörlig bild. Dagens kameror förevigar också varenda detalj och blemma och fotografiet som ett medium har blivit så snabbt att det kan spridas runt världen i ljusets hastighet. 

Det är dock historien bakom bilden som vi tycks vara mest intresserade av att förmedla. Därav imagebyggandet, hashtaggandet och jakten på att skapa överdrifter av våra bedrifter. Vi försöker ständigt att lyfta upp oss själva, rikta kameran så att den skänker något till vår fördel och sprider den bild av oss själva som vi vill se i spegeln. 

När vi på sociala medier visar upp balkonghänget med ett glas rosé i kvällssolen bygger vi en bild av vem vi vill vara. För även om solnedgången som vi visar upp är vacker så kan verklighetens stundande ensamma natt få kylan att sprida sig genom kroppen. Och även om kylan infinner sig så visar vi ändå med ett leende upp det halvfulla glaset medan den totala tomheten får oss att försöka glömma hur många gånger rosévinet hällts upp från bag in boxen. 

Vi arbetar ständigt med att försöka förverkliga oss själva, likt Butcher arbetade med att visa betraktaren det han en gång sett eller ville se, det han trodde att betraktaren saknade. Kan det ha varit Butchers känsla av att vara otillräcklig som fotograf som fick honom att manipulera vissa fotografier? Försökte han bara återge det han själv såg eller ville se, förmedla sin bild, sin story? Strävar inte de flesta av oss efter att förmedla den bild av oss själva som vi vill se och förgöra den spegelbild som alltför ofta möter oss? Kommer våra försök till självförverkligande att gå så långt att kampen mellan vilka vi är och vill vara suddas ut för oss själva? 

Butcher dog 1927 och efterlämnade flera tusen bilder. Att titta på hans verk 90 år senare ger oss en bild av människorna, objekten och företeelserna framför kameran men även en liten del av människan bakom. Han som arbetade målmedvetet, förmedlade sina medmänniskors berättelser, förskönade, förvanskade och förverkligade sig själv. Hans, liksom vår historia, finns varken framför eller bakom kameran, varken i eller utanför bildrutan. Den finns någonstans däremellan och det är först där som vi kan mötas och verkligen se varandra för de vi är. Det är först då vi kan låta en medmänniska se det vi försöker dölja och samtidigt lära oss mer om oss själva. Det är först där som en befrielse infinner sig; befrielsen att veta att andra aldrig ser oss så som vi ser oss själva.