Krönika. .

2017-02-19 06:36

Skjut inte på pianisten

Hur ofta konsumerar du något där den högst ansvariga för produkten har bestämt att det inte är så viktigt om det du får är granskat innan du betalar för det? 

Trots att det är proffs som står för jobbet är det alltid viktigt att mer än ett par ögon har granskat produkten innan den hamnade hos dig = konsumenten. Så fungerar det för det mesta. Men det finns ett viktigt undantag: det fungerar inte så i nyhetsfabrikerna, i mediehusen.

Och det drabbar vårt språk, vår språkutveckling och vår allmänbildning. Ibland är det ju bråttom. Ibland är det mycket som ska göras samtidigt. Och vi kan alla göra fel. Det händer många av mina gamla arbetskamrater. Erfarna och yrkesskickliga människor som i dag kan beslås med misstag som aldrig publicerades förr. De är journalister. De jobbar i ett allt högre tempo, med alltmer att göra – utan att någon har som uppdrag att granska vad de gör. Inte förrän det är för sent. Då vi som nyhetskonsumenter nås av vad de har gjort. 

Vi betalar gärna för kvalitet. Men när vi tar del av redaktionella produkter kräver vi mycket sällan att få kvalitet för det vi betalar för. Vi bara smaskar i oss. Och skäller på journalisterna för att tidningen eller webbtexten innehåller fel. Det är att skjuta på pianisten. Dagstidningarna och mediesajterna har avskaffat sina mänskliga korrekturläsare och språkgranskare. Jo – det är sant.

Manuella korrekturläsare kostar för mycket. De digitala får ta över. Men datorerna kan inte rätta syftningsfel, de reagerar inte för faktafel eller för misstag som har begåtts i det alltmer uppskruvade tempot. Korrekturläsare och språkvårdare är människor och personal som ”tvättar manus” och bidrar till kvaliteten på det vi läser och lyssnar till. Det struntar ägarna till mediehusen i när de ska spara pengar. 

För några år sedan föreslog jag dåvarande högsta chefen vid en redaktion i vårt område att han skulle satsa på att språkgranska och korrekturläsa redaktionens webb. Allt för att en redan bra nyhetsredaktion skulle bli ledande också rent språkligt. Det är inte så noga. Det går så fort på webben, folk glömmer det, svarade han som var ytterst ansvarig för publiceringen.

Det är detsamma som om han skulle ha sagt: Det är ingen idé att lägga pengar på kvalitet.

Han valde medvetet bort mediernas stora ansvar för hur språket vårdas och utvecklas. Det är många som tar det som står i tidningen eller på webben som det rätta och riktiga. Som lär sig av det.Ett dåligt språk påverkar mediets trovärdighet.

Att satsa på språkvård ger en kvalitetsstämpel och en signal från mediehusens ägare om att språket är viktigt. Korrektur handlar ju inte enbart om att rätta stavfel. Det är också interpunktion, grammatik, semantik, uttryck och faktakontroll.

Det gångna årsskiftet slutade språkvårdaren vid Helsingborgs dagblad, HD. Det var inte hennes val. Tjänsten drogs in i samband med personalnedskärningar på tidningen. Företaget sade sig inte ha råd att ha sin språkvårdare kvar. De sista åren i tjänst var denna kvinna unik i sitt slag i svensk dagspress: ingen annan redaktion hade en person som arbetade heltid med enbart språkvård.

Nu finns det ingen alls kvar i dagspressen.Det finns ingen som har till uppgift att på heltid kolla, granska, ändra det kolleger har producerat under tidspress med risk för fel. Varje dag jobbar personalen i nyhetsfabrikerna med vårt språk utan att någon annan har till uppgift att titta igenom det de gör. Slutprodukten hamnar direkt hos dig, som läsare, lyssnare eller tittare

Utan kvalitetskontroll. För att det kostar för mycket.
Tänk på det nästa gång du frågar dig varför det är så många fel i tidningen nu för tiden.
Tänk på det nästa gång du undrar om journalister inte lär sig svenska nu för tiden.
Tänk på det nästa gång du tror att det är journalisterna som avskaffat korrektur och språkgranskning på redaktionerna. 

Skjut inte på pianisten. Det är dags att kräva att mediehusens ägare åter börjar satsa på kvalitet och tar ansvar för vårt språk.