Krönika. Lena Nilsson .

2017-05-16 07:00

Tänk på demokratin – sluta hänvisa till webben

"Du hörde just början på vårt reportage om självmord i Sverige. Fortsättningen kan du höra i vår podd. Den finns där poddar finns.” 

”Vallokalerna i Sverige har nu stängt. Hur det gick i valet i Jönköpings län kan du läsa om på vår webb. Titta gärna också på bilderna på vårt Instagram-konto.”

Riktigt så låter det väl inte i radio och tv. Men nästan. Gång på gång på gång hänvisas vi till webben, podden, Instagram och andra digitala medier för att få veta basfakta.

Jag älskar digitala medier, trots att jag var med redan på Gutenbergstiden i svensk tidningsproduktion. Men nu har det gått för långt i de traditionella redaktionernas satsning på digital publicering. Den som verkligen vill veta något klarar sig inte med gammelmedia. Det är en fara för demokratin.

Jag har levt i journalistikens värld sedan mitten av 1970-talet. Jag lärde mig hantverket i en tid då blytekniken dominerade i dagspressen, då vi inte hade någon lokalradio, och vi bara hade två kanaler på tv. Utan reklam.

Hela mitt yrkesliv har handlat om anpassning till nya verktyg för att förmedla journalistik, alla alltid bättre än de som föregick dem. Det har tidvis varit jobbigt, tuffa arbetsvillkor och dålig arbetsmiljö. Men läsarna och lyssnarna har tjänat på utvecklingen – i form av snabbare nyhetsförmedling, senare nyheter i morgontidningarna, och så vidare.

I början talade vi mycket om att den redaktionella publiceringen måste ske parallellt; att vi inte skulle glömma bort de mottagare som inte hann med i utvecklingen, utan publicera det mesta på alla kanaler (fast då kallade vi det inte kanaler, då benämndes det ”den nya tekniken”). Anledningen var enkel: Den fria journalistiken är en viktig del av vår demokrati – om vi invånare har möjlighet att ta del av medierappporteringen kan vi också bilda oss egna uppfattningar och vara en del av demokratin.

I dag är det omöjligt att publicera allt i alla kanaler/medier som tillhör ett mediehus. 

Men grundrapporteringen, hörni, grundrapporteringen – den måste fortfarande finnas i gammelmedia. För demokratins skull. Grundrappporteringen får inte enbart finnas i de digitala kanalerna.

Vårt land kryllar av människor som inte vill, eller inte kan, använda digitala kanaler. Av åldersskäl, av hälsoskäl, eller för att de helt enkelt inte har råd.

Själv född före internet och i princip jämngammal med den första datorn i Sverige, njuter jag av de digitala medier jag valt. Fostrad i papperstidningsvärlden följer jag ändå senaste nytt via appar från när och fjärran. Jag har dock inget konto på Instagram och jag har avslutat mina Twitter- och Snapchatkonton för längesedan. De är båda fantastiska kommunikationskanaler, men jag gav dem för mycket tid.

Dock umgås jag dagligen med människor som antingen är ”för gamla för att än en gång lära nytt” eller inte har råd med internetabonnemang, eller helt enkelt vill läsa sin tidning och lyssna på radion för att informera sig och hänga med i det offentliga samtalet. Också de måste få möjlighet att ta del av den grundläggande nyhetsförmedlingen. Jag syftar på klassikern som är bland det första journaliststudenterna får lära sig: ”När? Var? Hur? Vem? Vad? Varför?”.

En aptitretande ingress eller påannons i min tidning eller min radiokanal, som bara väcker nyfikenhet men inte svarar på frågorna utan hänvisar till digitala medier, är inte en professionell nyhetsförmedling.

Då menar jag inte enbart sportradionyheter av typen: ”J-Södra spelade i dag en viktig match i allsvenskan. Vilket lag de mötte och hur det gick kan du se på vår webb.” Vi stöter också på det i nyhetsprogram/nyhetsstudior och i kulturradion.

Nu räcker det. Snart är det ett år kvar till riksdagsvalet. Det är läge för redaktionerna att börja tänka på journalistikens och mediernas ansvar i demokratin. Att börja ta det ansvaret. Genom att publicera det grundläggande också i gammelmedia, inte enbart i digitala medier.