Krönika. Fredrik Hollertz.

2017-11-03 12:00

Vi behöver gå över religionernas gränser

Vad gör en präst, får man betalt för det? Frågade Hanna. Jag har fått liknande frågor men det var annorlunda den här gången. Hanna är nämligen en muslimsk tjej i mellanstadieåldern. Hur förklarar jag för en muslim vad en präst är och gör?

Jag började med att treva mig fram och sade att jag leder bön och undervisar men efter ett tag blommade samtalet ut och vi kom också att prata specifikt kristna företeelser, som vad dop och nattvard är för något. Jag kunde förstås också bekräfta: Ja, präster får lön. Samtalet utspelade sig i Stadsparken i Jönköping på något som kallas ”Fika för fred”. Tanken kom från Botkyrka i Stockholm där det interreligiösa rådet en dag bestämde sig för att de inte längre ville sitta i ett sammanträdesrum och ha sina möten.

De ville i stället att det skulle synas att präster, imamer, munkar, pastorer och rabbiner faktiskt träffades och kunde prata med varandra och göra saker tillsammans. De ville visa att religion faktiskt kan bidra till ett samhälle med mindre motsättningar och mer samarbete, ja till fred. Så de satte sig på kaféet mitt i Hallunda centrum.

Med sig hade de en roll-up som visade vilka de var. Då de olika företrädarna ofta hade sina traditionella kläder på sig syntes det tydligt att det här inte var en vanlig samling människor och efter ett tag vågade också människor sig fram för att fråga om vad de höll på med. Idén är lika simpel som genial: ett öppet rum där ingen grupp har övertag – ett kafé, och sysselsättningen är kanske det som i dag anses vara det allra svenskaste, nämligen att fika.


VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL

Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning


Sedan förra året har Jönköpings kristna samarbetsråd och Jönköpings muslimska råd en dialog med varandra. När råden fick höra talas om ”Fika för fred” och om dess värderingar om fred, respekt, kärlek och allas lika värde oavsett tro – om en stad för alla var reaktionen: Det här vill vi nog också göra. Så har det också blivit. En stillsam, hjärtlig och ärlig början. Först med en fika mellan olika kristna och muslimska ledare om religionsfrihet runt ett bord på ett café i centrala Jönköping i våras och nu i höstas för ”vanliga” församlingsbor med fika och grillning uppe i stadsparken. Det var som sagt där jag träffade Hanna.

I samtalet med henne och andra muslimer har jag också lärt mig mer om min kristna tro. Visst, en del saker är främmande för mig hos den andre, men förstår jag det bättre, kan jag lära mig att respektera det. Andra saker känner man igen och kan finna en glädje i, som Adventistpastor Karin som kände igen sig i de muslimska dietreglerna, regler som har sina rötter i Judendomen.

Ingen slutade att vara muslim eller kristen när de gick hem, kanske var de till och med mer trygga i sin egen tro och tradition. Men respekten och vänskapen hade växt fram. En del tänker kanske att det som kallas religionsdialog handlar om att man ska komma överens om lära eller teologi och att allt skall smälta samman till en mysig massa. Men egentligen handlar det om att bygga vänskap och respekt och därmed fred, i de nära relationerna så väl som i samhället i stort. Att tron inte är ett hot utan en god drivkraft och en tillgång i det gemensamma livet i samhället.

Vi har haft nog av extremism i vår värld. I alla former. Nazistisk förintelse av judar och oliktänkande, ateistiskt förtryck i Östeuropas kommunistregimer, kristna extremistgrupper, islamistisk terror, buddistisk extremism på Sri Lanka och  i Burma och hindunationalistiska attacker mot religiösa minoriteter. Ingen går fri. Ibland är kanske våld oundvikligt men nästan alltid föder det mer våld. I stället behöver vi gå över gränser.

Kan vi göra något litet för att sätta punkt för våldet och bygga ett samhälle där det faktiskt går att tycka och vilja olika och ändå respektera och leva tillsammans är det värt allt. Det kan börja med att komma underfund med vad en kristen präst egentligen gör hela dagarna.