Krönika. Adrian Ericson.

2017-09-26 07:00

Vi människor är inte så jäkla märkvärdiga egentligen

Kontraster har förmågan att öppna våra ögon. Tunga sociologer argumenterar för att vi människor formar vår identitet genom kontrasten som uppstår när vi konstruerar motpoler i andra människor och grupper. 

Jag tror att det ligger mycket i det. För vad vore den laglydige samhällsmedborgaren utan schablonbilden av den kriminelle? Vad vore den pulserande livsstilen i staden om den inte allt som oftast kontrasterats mot den lugna tillvaron på landet?

Det kan tyckas primitivt, absolut. Men vi människor är heller inte så jäkla märkvärdiga egentligen. Vi vill ju bara skapa oss någon typ av existensberättigande, en roll, rentav ett liv – som vår omgivning sedan förhoppningsvis bekräftar.


KOM TILL BOKMASSAN !

ETC och Leopard arrangerar 29 och 30 september Bokmassan (Heden, Göteborg). Massa författare, massa böcker – och inga högerextremister. All information: ETC.se/Bokmassan


Alternativet: vilsenhet och svårighet att navigera. Svårighet att hitta sin plats.

Oavsett kan klarsynen som uppstår i kontrasten både ge en nästan euforisk känsla av meningsfullhet över att vara på rätt väg eller uppleva tillhörighet.

Den kan också ge totalt motsatt effekt.

Viva la independencia skanderade massorna runtomkring oss. Leve självständigheten! Mitt ibland en miljon katalaner stod vi. Tre svenska grabbar på semester, fram tills nu helt ovetande om att La Diada, Kataloniens nationaldag, skulle infalla under vår långweekend i Barcelona.

Talkörerna övergick i sång. Trots numerären på gatorna snackar vi inte en packad AIK-klack utan en välstämd, högtidlig miljonkör. Håret reste sig på armarna under de katalanska fanorna som vajade i takt med vinden.

Tro inte för den skull att jag på något sätt är nationalist. I oktober ska Katalonien rösta för huruvida regionen ska bryta sig loss från Spanien. En självklarhet för många, ett brott mot den spanska konstitutionen enligt andra. Taxichaufförerna kom oftast med de hårdaste omdömena. En av dem pekade bara på huvudet och konstaterade att separatisterna var ”loco” – alltså galna.

Vi tyckte mest att det var häftigt, kanske hade vi precis fått vara med om en historisk händelse.

Väl på flygplatsen var planet hem försenat. Läge att scrolla en del nyhetsflöde med andra ord. På agendan? Nya turer om misstroendeförklaringar. Män som är arga på Emma Knyckares initiativ att skapa en festival för tjejer. I Jönköping vill någon tjomme tydligen starta ett motorparti för att kommunfullmäktige borde prata om en motorbana istället för att ”diskutera ’hon’ och ’hen’ i sex timmar”. I Vellinge, en av Sveriges clubblazer-tätaste kommuner, ska ett lokalt tiggeriförbud införas.

Väl hemma stod regnet som spön i backen. Dagen därpå vaknade jag förkyld.

Fy fan, var den ärliga, spontana reaktionen. Takpoolen och solen från Barcelona lyste retsamt in som genom ett hål i den regngrå kulissen. Men kontrasten var ännu starkare i den politiska upplevelsen. Känslan av betydelsefullhet, den genuina kampen för något större än en själv som vi fått uppleva – den skar skoningslöst mot den småaktiga konspiratoriska kontrastretorik om vi och dem som mötte oss på hemmaplan.

Det går ju alltid att bli spaniensvensk ...

Men det finns sällan någon rationalitet i de upplevda kontrasterna. Väl hemma räckte det att se Ruben Östlunds briljanta film ”The square” för att åter övertygas om att utmanande tankar är levande och vitala här och nu.

Så lätt var det. Tillbaka på banan igen. Kontraster gör det lättare att se. Öppnar våra ögon. Vi människor är inte så jäkla märkvärdiga trots allt, och det är sannolikt både en välsignelse och en förbannelse.