Krönika. Johanna Linder.

2017-09-28 19:00

Vi står i vägen för att vi måste

På lördag marscherar nazister på Göteborgs gator. Vi som minns Jönköping 2013 och 2014 vet hur det känns. Det känns som att få sin stad våldtagen. Det känns som att ett mörkt, främmande skepp placerar sig i luftrummet ovanför staden och hindrar allt solljus att tränga igenom. Det känns som att förlora.

Och det spelar ingen roll hur kraftfullt motståndet är, eller hur högt kyrkklockorna ringer – jag tror aldrig jag känt mig så arg, maktlös och alltigenom förtvivlad som när en flinande nazist stövlade förbi oss på Barnarpsgatan och vi stod där och inte kunde göra någonting annat än att skrika ut vår avsky.

Oavsett vad folk säger och oavsett vilka spelteorier de lägger fram om vilket typ av motstånd som skulle vara det mest strategiska och effektiva, så är det viktigt att vi står där. Och att vi som inte kan vara i Göteborg rent fysiskt ger allt vårt stöd till dem som ställer sig i vägen för ondskan med sina kroppar.


KOM TILL BOKMASSAN !

ETC och Leopard arrangerar 29 och 30 september Bokmassan (Heden, Göteborg). Massa författare, massa böcker – och inga högerextremister. All information: ETC.se/Bokmassan


Varför är det då så viktigt? Den här sommaren har det varit populärt att försöka avdramatisera saken. Nazisterna är ju bara clowner, pajasar, eller ”små rädda pojkar”. Jag vet inte det, jag. I en värld där den störste pajasen av dem alla sitter i Vita huset med en whisky i ena handen och kärnvapenkoderna i den andra, finns det all anledning att frukta även dem som vid första anblicken framstår som löjliga.

”Men ingen är ju för nazism! Det finns ju inte ett enda av riksdagspartierna som skulle kunna tänka sig att ens ta i dem med tång!” hävdade någon i radion häromdagen – för att verkligen betona hur överdriven uppmärksamheten kring nazistmarschen var.

Ack ja. Om minnet ändå inte vore så kort. Det var bara tre år sedan som Fredrik Reinfeldt sa exakt samma sak om Sverigedemokraterna. Hur skulle det se ut, om Sveriges största borgerliga parti räckte ut handen till ett parti vars hela ideologi bygger på främlingsfientlighet och vars högsta företrädare ständigt uttrycker sig rasistiskt, antisemitiskt och antidemokratiskt?

Nu vet vi hur det ser ut.

Och vi vet också hur det låter om någon skulle drista sig att stå kvar på samma position som Fredrik Reinfeldt intog då. Hen blir omedelbart anklagad för att vara antidemokrat. Med det resonemanget borde tvångsgifte finnas med i SD:s partiprogram. ”Jaså, du vill inte gifta dig med mig? Fy så odemokratiskt, jag är faktiskt 50 procent i det här förhållandet som jag har bestämt att vi har och jag kräver att du flyttar ihop med mig, nu!”

Det är som om att vi måste leka med dem som mobbar oss, lyssna på dem som hatar oss, ge bort vår demokrati till några som vill förgöra den. För Kaj Linna, som nyligen släpptes fri efter att ha tillbringat 13 år i fängelse som oskyldigt dömd, blev mötet med SD-Sverige en chock. ”När det gäller främlingsfientligheten känns det skrämmande. Jag mötte en vardagsrasism som tillåtits florera och dessutom närt våldsamma krafter”, sa han i en intervju i DN.

För inte särskilt länge sedan skulle ingen av de större medierna – och framför allt inte public service – drömt om att upplåta utrymme till hatmånglarna. Rasism, hat och oförskämdheter bemöttes omedelbart med motargument.

I dag kan Ronny skriva i P4:s kommentarsfält att han tycker det är jättebra med tiggeriförbud och att ”kurredutterna” som sitter utanför våra affärer ska köras ut från landet och mötas av följande svar från webbredaktören:

”Så du hade velat se det här förslaget långt tidigare?”
Inte ”Vad menar du med att kalla andra människor för ”kurredutter?”

Eller ”Vi undanber oss rasistiska kommentarer på vår Facebooksida.”
Utan istället: Intressant Ronny, berätta mer!

Det här framflyttandet av positioner, den här glidningen, den sker hela tiden. Och det är därför vi måste ställa oss i vägen.