Krönika. Lena Nilsson .

2017-08-22 07:00

Visst är döden livsviktig

”Döden döden döden.” Du har säkert hört eller läst det åtskilliga gånger: Astrid Lindgren berättade en gång att det var med dessa tre ord som hon och systern inledde sina dagliga telefonsamtal.

Sen var den saken avklarad och de kunde övergå till andra samtalsämnen.

Mina vuxna ungar säger att jag har pratat mycket om döden i sommar. Kanske är det för att jag börjat ta ut min pension. Kanske är det för att en mycket god vän var på väg att försvinna från livet i samband med ett hjärtklaffbyte.

Och, som om inte det vore nog: i skrivande stund lägger jag sista handen vid förberedelserna av en begravning av en nära vän.

Varje morgon när jag vaknar – alltid lika trött – försöker jag tänka på vad jag skulle ha gjort om jag visste att jag bara hade ett år kvar att leva. Skulle jag somna om?

Skulle jag planera dagen annorlunda? Vad skulle jag välja eller välja bort?

Vad skulle jag bli arg på, glädjas åt? Hur många måsten vore viktiga?

Ja. Jag tänker på döden varje dag numera. För att jag inte vill lägga tid på sånt som inte spelar någon roll. (Sent ska syndar’n vakna.) Häromkvällen tog jag upp ämnet en bit in i en surströmmingsskiva och frågade de andra hur de tänker. Alla hade ett svar. Men ingen förstod min fråga: Hur påverkar din framtida död ditt sätt att leva i dag?

Det är skönt att prata om döden. Inte för att jag längtar efter den, utan för att ha den som ett riktmärke för livet.

För att säga de där sakerna som jag inte kan vänta med tills det är försent. För att veta hur det ska bli den dagen du inte finns längre. För att …

Min käraste vän sedan 40 år begravs i morgon. Vi brukade kalla varandra för Söstra mi, på Astrid Lindgrenvis.

En dag svarade hon inte på mitt sms. Då visste jag inte att hon hade hittats död vid sin bostad. Stopp i kroppens maskineri. En annan kär vän berättade det, hon ringde och frågade hur jag mådde. Hon som dog brukade jag presentera som ”min äldsta nu levande kamrat”.

Hon blev bara drygt 60 år. Jag visste hur och var hon ville begravas. Det känns bra att vi hade pratat om vår deadline. Den som vi inte visste när den skulle komma, men som skulle bli slutet på vårt liv tillsammans. Men inte sjutton ville vi dö.

Nu går jag här och saknar henne, skrattar åt Alfapetnätterna, förbannar våra gräl, gläds åt försoningarna, och torkar mina tårar.

Tänk om hon visste att alla de som beklagat hennes död … som skickat henne kramar och hjärtan på sociala medier när hon dragit sin sista suck … om hon visste att de brydde sig om henne. Om de nu gjorde det.

När detta skrivs är det en dag kvar till begravningen. När ni läser det har vi tagit ett formellt adjö vid en fin ceremoni. Den tunga dagen är över och vi har satt punkt. Jag hade på mig min finaste klänning, nystruken, hade laddat med näsdukar och vid minnesstunden spelade jag hennes absoluta favorit, som hon, döv som hon var på ena örat, skrålade falskt med inlevelse: Sån’t är livet, sån’t är livet …

”Carpe diem” säger du, ”fånga dagen”. Jag säger:”Fånga morgondagen”.

PS. ”Vad vill du ha på dig på begravningen?” -frågade läkaren min mamma några dagar innan hon dog. Det kändes fint. Efter 23 år med sin sjukdom visste ju både mamma och vi andra att hennes liv snart var färdiglevt.

Mamma valde sin finaste klänning.