Ledare. Erik Hugander.

2017-06-12 07:00

Ödmjukhet inför oss själva och alla andra

”Förhoppningsvis kan nationaldagsfirandet, skolavslutningen och ringdansandet ackompanjerat av dragharmonika och fiol utgöra broar mellan det förgångna, nutiden och framtiden.”  

Just nu är det ramadan, den heliga fastemånaden då rättrogna muslimer avstår från världsliga saker som att äta och dricka mellan soluppgång och solnedgång. Detta för att pröva och öva tålamodet, utveckla ödmjukheten samt fördjupa sina tankar om tron. Ramadan innebär även att man ska försöka leva rättfärdigt i största allmänhet. En tanke som far genom mitt huvud är: så dumt, så onödigt att låta bli att äta och därmed prestera sämre i skolan och på arbetet. Tänk att religion och traditioner ska få styra så mycket. 

Annat är det med mig och alla andra sekulariserade svenskar som har vuxit upp med kristna traditioner, inte låter jag mig styras av gamla traditioner och påbud, tänker jag för ett ögonblick. Men, jo nog sjutton är traditionerna nog så viktiga även för mig. För drygt en månad sedan, samlades vi kring valborgsmässoelden och lyssnade på sånger som vi aldrig hör eller vill höra annars. Härom dagen var det nationaldagen med flaggviftning och hembygdsdräkter och nästa vecka är det skolavslutning i kyrkan med psalmer vi helst inte vill vara utan.

Om två veckor inträffar klimax. För hur mycket vi än tror oss gå våra egna vägar och välja vår egen stil så nog ska sillen, färskpotatisen och jordgubbarna finnas där, på midsommarafton. Efter att detta har avnjutits gäller dans kring en lövad stång föreställande en manslem som befruktar jorden. En symbolisk kvarleva från tiden innan vårt land kristnades. Och för den som inte vill eller vågar dansa så verkar det vara angeläget att i alla fall följa med släkt och vänner för att åtminstone se på när andra dansar och lyssna till melodierna vi hört sedan vi själva var små och ville eller tvingades dansa.

Oavsett  vilken religion eller vilka traditioner vi hänvisar till så nog betyder de en hel del för oss alla. Att få utöva, att upprepa det andra har gjort före oss är viktigt. Ett sätt att få kontakt med dåtiden och våra rötter i en tid när det känns som att livet aldrig har rusat på så fort som den gjort just i år.

Förhoppningsvis kan nationaldagsfirandet, skolavslutningen och ringdansandet ackompanjerat av dragharmonika och fiol utgöra broar mellan det förgångna, nutiden och framtiden. Kan dessa traditioner och ritualer påminna oss om var vi kommer ifrån och ifrågasätta vart vi är på väg?

 Kunskap om tidigare generationers villkor och prövningar vad gäller hela samhällens och individers liv och utveckling kan med rätt inställning och perspektiv vara en del av lösningen av nutida problem med rotlöshet och motsättningar mellan grupper. Även svårigheter, inom teknik och infrastruktur, resursbrist och miljöförstöring, torde delvis kunna avhjälpas med att se hur andra människor har gjort i andra men liknande situationer. Traditioner och historia kan vara såväl inspirationskällor som varnande exempel. Vilket motstånd har tidigare generationer mött och övervunnit för att få rätt till sådant som vi tar för givet, skola för alla, frihet till och från religion, potatis på bordet och möjligheten att supa till det och dansa?

Har jag som sekulariserad kristen liksom den rättrogne muslimen plats för tankar om ödmjukhet? Ödmjukhet inför oss själva och ALLA andra? Jag är övertygad om att levande historia och eftertanke kan vara en del för att motverka rotlöshet och utanförskap i samhället. Ökad förståelse för det förgångna ger trygghet i nuet och drivkraft inför framtiden.