Debatt: Inför obligatorisk Pricerunner på apoteken

Att systemet som det är i dag gynnar en redan stark läkemedelsindustri och stora apotekskedjors vinstkassor framför enskilda människor i utsatt situation är ohemult och orättfärdigt. Att en utredning finner svar på att möta dessa utmaningar är för mig och socialdemokratin en självklarhet. Vi står på patientens och länsinvånarens sida.

Det finns i huvudsak tre grupper av läkemedel:

1. Receptbelagda mediciner som ingår i högkostnadsskyddet. Här har effektiviteten och behovet av läkemedlen i förhållande till deras kostnader utretts, inköp görs och apoteken får inte själva bestämma sin vinstmarginal.

2. Receptbelagda mediciner som inte ingår i högkostnadsskyddet. Här bestämmer apoteken själva enväldigt priserna, byter inte dyrare mediciner mot billigare, även om sådana finns med exakt samma substanser, och jämförelsemöjligheter för konsumenter att jämföra olika apotek saknas.

3. Receptfria mediciner. Fri prissättning för apoteken råder, men konkurrensen är låg eftersom inga effektiva jämförelsemöjligheter finns. Tvärtom störs den ofta ut av diverse medlemskortskopplingar, som på ytan verkar bra, men som också sätter konkurrensen ur spel. ”Är du medlem här och handlar bara här får du bonus”. Följden blir att människor stannar hos sitt apotek och minskar sin benägenhet att jämföra priser mellan apotek och tänker att det kostar väl lika mycket överallt.

Det finns, som jag ser det, ur patienternas synvinkel åtminstone tre problem med de ibland ohemula priserna för patienten på dessa läkemedel i grupp 2 ovan, de receptbelagda som inte omfattas av högkostnadsskyddet:

1. Apoteken får på dessa produkter sätta vilka priser de vill, utan koppling till skälighet eller inte.

2. Apoteken får inte, när det gäller dessa, byta till generika, det vill säga billigare läkemedel med samma substans som det förskrivna läkemedlet. Om förskrivande personalgrupp, ofta läkare, inte har full koll på prisbilden av substanser från olika tillverkare (vilket faktiskt är orimligt för en enskild läkare, men inte för apoteken), går detta prismässigt ut över en patient som inte kan värja sig.

3. Det råder utomordentligt dålig transparens och konkurrens mellan apoteken när det gäller dessa mediciner.

Situationen i verkligheten är till och med värre än i ETC Jönköpings exempel. När det gäller magsårsmedicinen Omeprazol, som ”gjort många kirurger arbetslösa” kostar 100 tabletter drygt 60 kronor för den enskilde om patienten har recept. Skulle däremot patienten köpa denna medicin utan recept över disk, kostar det i dagsläget cirka 108 kronor för 28 tabletter. Skillnaden i pris handlar då inte om tiotalet procent i någon riktning utan om 500–600 procent prisskillnad.

Vad kan vi då göra för att stärka den enskilde länsinnevånarens rätt i förhållande till stora apotekskedjor och läkemedelsföretag?

1. Ta bort den fria prissättningen på läkemedel ordinerade av läkare oavsett om medicinen ingår i högkostnadsskyddet eller ej.

2. Tvinga, eller ge åtminstone apoteken möjlighet att byta till mindre dyra preparat när den aktiva substansen är exakt densamma.

3. Inför en obligatorisk pricerunner-funktion för jämförande av priser mellan apotek. Detta skulle också skärpa konkurrenstrycket när det gäller läkemedel som kan köpas utan recept, som när det gäller Omeprazol.