Hösten 2015 hade de lämnat allt, utom varandra. Sagt adjö till sina familjer och börjat flykten från kriget. Till fots, i gummibåt, till fots … I bagaget hade de drömmen om ett liv i fred, ett liv utan oro över om de och deras närmaste skulle överleva dagen. Mycket mer fanns det inte möjlighet att packa ner. I mitten av september 2015 kom de med buss från södra Sverige till en gammal skola utanför Jönköping. Där började deras nya liv.

Våra unga vänner är nu i 30-årsåldern. De bor i en stad på Sydsvenska höglandet. Han har en tillsvidareanställning, alltså fast jobb, och hon pluggar medan deras lille son är på förskolan några hundra meter från hemmet. De cyklar nästan varje kväll till den kolonilott som de hyrt av kommunen: rensar ogräs, vattnar vid behov – och språkar med kolonigrannarna.

Ofta sker samtalen där på svenska. Det är det gemensamma språk som kolonigrannarna behärskar, var än i världen de kommer ifrån.

Det nya språket har våra vänner lärt sig till viss del på SFI, men främst genom att studera svenska hemma vid bordet i det kombinerade köket/sovrummet/vardagsrummet i den lilla ettan i asylboendet i det lilla, lilla samhälle där de fick bo i väntan på permanent uppehållstillstånd i Sverige. De pluggade glosor och grammatik, svenska seder och bruk – och åt tillsammans med oss och andra: några svenskar, några landsmän på boendet, och andra flyktingar.

Samhället de bodde i då är litet, men där finns busshållplats och kyrka. Fjärran Syriens huvudstad Damaskus där de en gång pluggade vid universitetet och senare i livet tog elcykeln till jobbet i sitt eget företag.

Nu bor de alltså i en liten kommun i Sverige, i ett hyreshus där ”nästan alla grannar är svenska”, som de glatt berättade för oss när de skrivit kontrakt. De lever samma vardagsliv som många av oss andra: tidigt upp för att åka till jobb och skola … hem och handla … hämta på förskolan … träffa vänner, äta, sova …

Naturligtvis saknar de sina föräldrar och syskon. Längtar efter dem, pratar med dem ibland. Rötterna finns i Mellanöstern, men de är fast beslutna att rota sig också i det nya landet. De är nyfikna, vill veta, lära sig om oss och varför och hur vi gör det ena och andra. Målmedvetet tar våra unga vänner steg efter steg på vägen i detta nya kapitel av livet. Steg på den väg som började när de bestämde sig för att fly från kriget och bygga upp en ny framtid för sig och sin son.

Numera sover de gott på nätterna, i sin egen dubbelsäng, och kan lyssna till regnet utanför fönstret. På kolonin frodas grönsaker och en och annan blomma. Och om allt går bra får sonen ett syskon i början av nästa år.

PS. Det första svenska ord våra vänner lärde sig vid vår första kontakt över ett staket vid mottagningsboendet i Småland var vänskap. Sedan dess har de lärt oss mycket om innebörden i det ordet.