Smaker och dofter fastnar i vårt minne, ligger i dvala och väcks till liv igen när vi dämpar hungern eller törsten med något som smakar eller luktar precis så där som vi minns att det gjorde då. Är detta ett sätt för kroppen att belöna oss för kategoriserandet av det vi gillar, det som har gjort oss gott och gett oss näring? Är det en påminnelse om de stunder vi upplevde och de medmänniskor som vi upplevde dessa med? Eller kanske rent av en del av vår överlevnadsinstinkt? 

Den första gången jag minns att jag åt en kebabpizza var med en vän i mellanstadiet. Jag följde honom hem via omvägen till pizzerian där vi köpte en vacker skapelse med sås på, rev sönder den i två delar, och begav oss ut i den bitande kalla vinterkvällen. Det enda som värmde med den måltiden var hans ord innan våra vägar skiljdes åt: ”Du är riktigt schysst att umgås med, Amar”. Minnet sviker mig när det kommer till de exakta orden, så ta citationstecknen med en nypa salt, men jag minns än i dag den där kalla kebabpizzans smak och den värmande känslan som infann sig den kvällen; känslan av att räcka till som jag är.

Jag har senare i livet, bland annat tack vare den kvällens upplevelser, kunnat få en inblick i hur andra förhåller sig till sin måltid och de medmänniskor som de delar den med.

En varm sensommarkväll för något år sedan befann jag mig i en stad i det stora landet i väst. Bland stimmet av turister och lokalbor såg jag hungern; mitt i vimlet satt en man i en rullstol med en pizzakartong i famnen. Likt en förlamad och hungrig profet hade han samlat några fler hungrande runt sig och den rykande varma pizzan i kartongen. När han öppnade kartongen var det uppenbart att det fanns något långt mer viktigt än att själviskt dämpa hungern. Mannen delade med sig, halvcirkeln runt honom tog en bit pizza var innan han gjorde samma sak och sedan stängde kartongen med de överblivna bitarna i. 

På trottoaren dämpade de sedan hungern tillsammans medan de som passerade bara kunde ana betydelsen som denna blygsamma men ändå generösa måltid hade.

Vi kan nämligen bara förstå våra medmänniskors behov om vår egen hunger inte gapar efter för mycket på en gång; om vi endast är giriga när det kommer till att sträva efter att sätta oss in i och förstå de vi har runt oss.

Ibland är vi så nära men ändå så långt ifrån varandras verkligheter. Oftast behöver vi bara stanna till en stund för att se något klarare och bli en insikt rikare. Det krävs bara några ärliga och väl valda ord från hjärtat för att en medmänniska ska känna att hon räcker till precis sådan som hon är. Vi har alla sedan barnsben hungern som en gemensam vän och fiende; ett behov som får oss att överleva men som i girighetens namn även kan göra oss blinda för våra medmänniskors behov.