Ingen av niondeklassarna nämner de vuxnas retorik om en alltför slapp integrationspolitik. Ingen säger något om att vi bör hjälpa på plats för att vi i detta stora land inte har plats. Niondeklassarna tänker, handlar, engagerar sig. De står upp för människors lika värde, ord som många andra slänger runt med lite sådär slentrianmässigt men som här är så nära inpå att de går att ta på. Tänk vad barn kan vara förebilder.

Någonstans i klassrummet hörs en snyftning. Någon begraver huvudet i händerna. När det kommer alltför nära inpå skriker man inte glåpord mot flyktingarna på tv. När det kommer alltför nära inpå så kommer tårarna. Vi är trots allt människor. Vi behöver varandra. Vi är alla ansvariga när barn skickas till grävda hål i marken.

Några månader går. Journalisten ska skriva en artikel om en kvinna som arbetat med ensamkommande barn. Det är svårt att inte påverkas av andras öden och berättelser. Svårt för kvinnan som berättar, svårt för journalisten som lyssnar och förmedlar. Det är vad vi kallar medmänsklighet, empati, att påverkas av andras berättelser och öden. Det är därför kvinnan vill hjälpa. Det är därför journalisten valt sitt yrke.

Hon berättar om ett barn som förlorat hela sin familj på Medelhavet. Hur kan vissa människor hållas med sin retorik och politik när andra drunknar på Medelhavet? Hur kan människor förespråka byggandet av murar och försvara stängda gränser? Hur blev vi så blinda och döva? Journalisten och kvinnan väljer att inte vara stumma.

Kvinnan fortsätter att berätta och säger att det är ett antal ensamkommande barn som hon känner till som har tagit livet av sig. Det finns sådant som journalisten inte kan värja sig mot. Det finns berättelser som får hopplösheten att blossa upp och tårarna att krypa fram om natten. Kan de som skriker glåpord mot flyktingarna på tv skrika på deras ensamma, kalla, döda kroppar? Och efter det fortsätta med sin retorik om en striktare flyktingpolitik?

Kvinnan sänker rösten och fortsätter att berätta om de ensamkommande, de ensammaste i världen. Flera säger att de hellre dör i Sverige än blir dödade när de skickas tillbaka till Afghanistan. Det är ingen plats att vara på. Grävda hål väntar på dem där.

I klassrummet gråter niondeklassaren. Vänner ska skiljas åt. Kvinnan gråter också, modersinstinkten har tagit över. Journalisten är också en människa av kött och blod. Och tårar. Om natten kommer de och vittnar om hopplösheten, orättvisan och sorgen.