Tiotusentals har berättat om allt ifrån kränkningar och sexuella trakasserier till våldtäkter. Skolelever, studenter, idrottare, kvinnor i missbruk, och yrkesgrupp efter yrkesgrupp har gått ut och berättat om allt ifrån kränkningar och sexuella trakasserier till våldtäkter. Allvarliga brott i många fall. Och trakasserier och tafsande i många. Det som förenar är att vi alla är kvinnor, förövarna är män (i de flesta fall).

Det berättas fruktansvärda händelser. Livsavgörande, livsförstörande, för dem som varit med om det. Men de är även tuffa att läsa, det dessa kvinnor varit med om får oss att rysa, gråta, bli förbannade.

Nu räcker det!

Hur kan jag då ha mage att prata om värme? Jo: de som berättar vågar äntligen sätta ord på vad de varit med om. Utan att det avfärdas av någon, utan att någon försöker bortförklara vad de upplevt. De som har utsatts vågar för att de befinner sig i ett kvinnorum. I slutna grupper där ingen man får vara med. De som berättar vet att där inne är de skyddade, där finns tusentals som upplevt samma sak. De blir trodda. De möts av värme och kärlek från medsystrar som tar emot om de faller.

Somliga varelser av mankön har hånat och trakasserat det faktum att #metoo-grupperna är uttalat mansfria. Ingen man släpps in. Det ger en trygghet att berätta, utan att på nytt bli angripen och förföljd.

Och de som våldtagit, trakasserat och härskat … nu får de ta konsekvenserna. De blir äntligen anmälda. De får äntligen skämmas. De får ta ansvar för vad de gjort. Strålkastarna riktas mot förövarna.

Många har redan blivit portade från sina jobb, eller fått sparken. Identifierade tack vare att många kvinnor nu vågar prata om det som hänt dem, för att de insett att de inte varit ensamma om att utsättas av den personen på jobbet, på lektionerna, i omklädningsrummet.

Minns du #prataomdet? Som blev en arena för att diskutera sexuella övergrepp mot kvinnor? Gruppen, och kampanjen som följde på den, startades som en reaktion mot att de två kvinnor som anmälde Wikileaks grundare Julian Assange för sexualbrott ifrågasattes. Sedan blev det tyst, åtminstone i den stora offentligheten.

Den här gången blir det aldrig tyst. Alla pratar om det. På jobbet, på fritiden, människor pratar med människor. Vi tänker nog alla efter lite mera på hur vi uppför oss. Och vi letar efter nya ord, nya sätt att bemöta varandra.

Nu är det slut på tystnadskulturen. Slut på undanflykter som ”han är sån … du vet hur han blir när han dricker … bry dig inte … han menade inte så illa … håll god min, bara …”.

Det är slut med bortförklaringar som tyder på att män inte är medvetna om att de går över gränsen med så kallade skämt, med närgångna handlingar och övergrepp. Klart att även män kan tänka.

PS. Det kommer mera #metoo. Också i Jönköping. Dag och plats meddelas på annat sätt.