När jag tänker lite till så inser jag att det är precis det de gör, bevarar. Dagens konservativa, de finns såväl inom Alliansen som inom Socialdemokraterna, är minst sagt måna om det hävdvunna, de rådande normerna. Normerna de dyrkar är rester av det gyllene kvartsseklet, tiden efter andra världskriget då mer betong, mer bilar, mer asfalt var synonymt med lycka och välstånd. För de konservativa så verkar det som om all utveckling, all förändring är av godo, oavsett om historiska byggnader rivs eller särskilt värdefulla naturmiljöer exploateras. För så var det ju på 1900-talet.
För oss som vill se en hänsynsfull utveckling, för oss som är mot de konservativas härjningar ligger utmaningen i att förklara varför det är så bra att bevara en del, inte allt, men en del av vår natur och kultur.
Sverige har ett mål om att vara ett land med fossiloberoende fordonsflotta, det är bra tycker jag så klart, men det innebär inte att jag önskar att alla gamla och vackra bilar skrotas och metall återvinns. Klart några exemplar ska finnas kvar, de är en del av vårt kulturarv. För mig är det okej att några entusiaster finner glädje i att stå och putsa i garaget och rulla ut ett fåtal mil om året i sina törstiga amerikanare. Att bevara dessa klenoder står inte i motsats till att landets fordonsflotta i övrigt byts ut.
Den utveckling som jag vill se innebär att det finns fler gröna oaser i städerna så att det alltid är nära till svalkande grönska och fågelkvitter. Nödvändigt för vårt välbefinnande, oavsett hur urbana vi än tror att vi människor är så är vi faktiskt biologiska varelser präglade av tusentals generationer i naturen. Det innebär att Ekmarkspark i centrala Tranås, grönområdet med anor enligt kommunens hemsida, bevaras från byggnation. Likaså att kommunen som vill vara friluftskommun, Mullsjö, förstår friluftsvärdet med den tätortsnära tallskogen Kärleksudden.
Den utveckling jag vill se innebär att husen som vi bor och verkar i ska vara en blandning av nyare och äldre. Ja tack till moderna och ändamålsenliga lokaler och bostäder. Att riva hus kan absolut vara försvarligt. Men de äldre husen ger oss som kulturella varelser möjlighet att sätta oss själva i ett större sammanhang, förhoppningsvis reflektera över tidigare generationers liv och leverne. Vissa byggnader är faktiskt unika och skall bevaras. Tack och lov att beslutsfattarna till slut förstod att förstå Rosenlunds herrgårds kulturella värde. Vi får se hur det går med Tändsticks-området.
Den utveckling jag vill se innebär att samhällen planeras med hänsyn till den fantastiska service som planeten förser oss djur och människor med; ren luft, rent vatten, mat, byggmaterial, rekreation, medicin, pollinering av grödor och mycket annat. Det handlar inte om att backa till 1800--talets häst- och vagnsamhälle utan det handlar om att lämna 1900-talets normer och tänkande för att nyfiket ta steget in framtiden. En framtid där natur och kultur är bärande delar i utvecklingen.
