Det hade han verkligen rätt i. Svensk politik i allmänhet och miljöpartistisk politik i synnerhet måste bli mer visionär. Om inte så kommer politik som metod att förändra samhället att uppfattas än mer ointressant och irrelevant. Om inte så kommer Miljöpartiet att förlora, om inte sitt existensberättigande så åtminstone en av sina viktigaste uppgifter; förutom att leda miljöpolitiken så SKA vi miljöpartister ha modet att trampa upp nya stigar mot framtiden. I vårt partiprogram har vi ett helt, om än kort, kapitel om att vara stigfinnare. Förutom att ha svar på det dagsaktuella så ska vi även kunna höja blicken och peka ut riktningen mot hur vi ska utveckla lokalsamhället, Sverige och världen.
Att presentera nya djärva och nytänkande idéer innebär ofta att man inledningsvis möts av skratt och förlöjliganden. Giftfritt jordbruk, eller alternativt jordbruk som det först kallades, var ju så klart något omodernt och bakåtsträvande när det en gång i tiden var radikal politik. De senaste åren har efterfrågan på ekologisk mat ökat kraftigt. Likaså har kampen för föräldraledighet för pappor mött samma typ av motstånd. Att de flesta länder i dag har miljöministrar är en självklarhet. Men när frågan diskuterades i Sverige på 1980-talet tyckte flera att det minsann var onödigt. Miljöfrågorna kunde industriministern hantera själv, ansåg motståndarna. Det gäller alltså att lita på sina idéer.
De flesta partier verkar tycka att välfärdssamhället är färdigkonstruerat. Det som är kvar att göra, de idéer som förs på tal, handlar om hur Rut-avdrag kan finjusteras, i vilken årskurs betyg skall sättas samt exakt hur många poliser Sverige måste utbilda närmsta åren. Som sagt, det dagsaktuella måste ju hanteras, men var finns visionerna?
Så med det här utgångsläget, när de andra grå partierna gör utspel om detaljer och korrigeringar så har Fridolin straffsparksläge inför öppet mål: Presentera de gröna visionerna och vilka reformer som behövs. Våga prata om förslag, fastän de just nu inte har tillräckligt stort stöd i riksdagen. Snart har tiden runnit ut för frågan om arbetstidsförkortning till exempel. Jag menar inte att frågan inte ska upp på dagordningen, tvärtom. Jag menar att om inte MP med självtillit återigen lyfter fram vikten av kortare arbetstid, så är det bara Vänstern kvar som driver den i riksdagen. Fattas bara att frågan om basinkomst hanteras lika ängsligt – då är MP inte längre ett parti med helhetssyn. Eller säkerhetspolitiken för den delen. För visst finns det plats för åtminstone ett parti i riksdagen som lyfter fredsfrågan när andra rustar ikapp?
Så därför hoppas jag att Fridolin kliver upp på Almedals-scenen full med tillit till den gröna ideologin. Att han håller ett brinnande linjetal och förklarar att grönt är något annat än rött och att grönt skär sig mot alla nyanser av grått. Att han med stolthet förklarar vad grön ideologi är. Att det är den som bär lösningarna för dagens sociala och ekologiska utmaningar. Att den gröna ideologin bygger morgondagens samhällen och ekonomiska system som är till för människors liv och livsglädje. I dag lever vi och organiserar oss i mångt och mycket som om det är vi som till varje pris är till för de ekonomiska systemens överlevnad.
