Pride är inte bara glitter, glamour och fest. Pride är en tradition som kan härledas tillbaka till Stonewallupproret i USA 1969. Under det skedde en polisrazzia mot homosexuella, bisexuella och transpersoner på baren Stonewall Inn i New York som följdes av våldsamma protester och demonstrationer. Det var ur denna händelse som Pride föddes, som ett sätt att stå upp mot förtryck och öppet visa sig stolt som hbtqia-person. Pridefestivalen är också en påminnelse om att hbtqia-personer fortfarande förföljs och trakasseras runt om i världen och ett sätt att mana till fortsatt kamp.
En heterosexuell cis-person behöver inte komma ut, eftersom heterosexualitet ses som något självklart. I samhället finns normer för hur vi ska bete oss och se ut och som påverkar hur vi kan utforma våra liv och de val vi gör. Normer är kopplade till makt och till status. De som bryter mot normen uppfattas ofta som avvikande och onormala. Ofta är normer osynliga till dess att någon bryter mot dem, då blir de väldigt synliga och den som bryter riskerar att bli bestraffad på olika sätt, med blickar, osynliggörande, kommentarer eller till och med våld.
Hbtqia-personer tillhör de grupper som oftast utsätts för diskriminering. I många fall handlar det om okunskap, och därför är utbildning och fortbildning för lärare, pedagoger, politiker, personal inom vården och andra offentliga insatser, oerhört viktigt. I Smålands Jerusalem har också kyrkorna – både ledning och medlemmar – ett stort ansvar att sluta vara så konservativa och i stället våga prata om vilka normer de förstärker.
Synliggörandet och diskussioner om heteronormen och om två-könsnormen måste ske på alla nivåer i samhället för att vi tillsammans ska kunna förändra normerna så att ingen länge ska diskrimineras eller utsättas för våld på grund av snäva fördomar. Det är heteronormen som gör att hbtqia-personer måste ”komma ut”. Så länge heteronormen samverkar med diskriminering och trakasserier, och ibland våld, så kommer en del personer välja att inte ”komma ut”.
Kampen för hbtqia-personers rättigheter och rätten att vara sig själv är ingenting som bara sker en dag eller en vecka utan är något som sker varje dag och en kamp vi måste ta tillsammans för att förändra till det bättre. Det räcker till exempel inte att kommunen har en fin handlingsplan om det inte implementeras och genomsyrar arbetet på riktigt.
Heteronormen innebär att alla förväntas bli och vara heterosexuella, det vill säga bli kär i någon av motsatt kön. Det innebär också att manligt och kvinnligt förstås som varandras motsatser och något som tillsammans bildar en helhet. Du kanske har hört att män och kvinnor kompletterar varandra så bra? Eller att det är naturligt att killar är stökigare än tjejer?
Heteronormen ställer till problem när vi ska göra jämställdhet. Därför måste vi synliggöra normen. Heteronormen handlar inte bara om kärlek och sexualitet utan det påverkar också hur vi ser på vänskap, talar om familjen men framför allt ställer heteronormen till det när vi ska förändra och bredda handlingsutrymmet för killar.
För även personer som är heterosexuella och/eller cis-personer begränsas av heteronormen, då heteronormen säger att vi alla ska vara tjejer och killar på ”rätt” sätt och att vi ska bli ihop på ”rätt” sätt. Till exempel förutsätts att vuxna kvinnor vill ha barn eller att tjejer ska raka benen. En tjej eller kvinna som då bryter mot denna förväntan av hur en tjej ”ska” vara, bryter då också mot den förväntade normen av “kvinnlighet”. Helt enkelt – heteronormen påverkar och begränsar oss alla!
