Kultur vs idrott. En påhittad fejd som blivit en självuppfylld profetia. Ska Jönköping bli kulturhuvudstad eller bygga en sportarena? I en perfekt värld hade inte idrott och kultur tävlat om resurser och anseende, men i den vi lever i nu sticker det i ögonen på många att kommunen är nära att bygga en sportarena till en beräknad kostnad av över en halv miljard kronor. Säkerligen kommer arenan att ha många positiva (och inte alla sportrelaterade) effekter, men statement-värdet i den här typen av politiska handlingar – särskilt i en stad där kulturen går så mycket på knäna att fristående allianser har behövt skapas – är orättvist att underskatta.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Kultur påverkar oss varje dag, i hela våra liv, och särskilt viktig är den för barn och unga. Kulturen erbjuder ett unikt utrymme där prestation och resultat inte är målet. Där gemenskap och tillhörighet får en chans att skapas utanför hemmets säkerhet, skolans ingrodda grupperingar, och idrottslagets jämförande dynamik. Vad ett sådant sammanhang kan göra för en människas utveckling är omöjligt att mäta exakt, men det går ingen brist på historier om livsförändrande upplevelser bland människor som fick tillgång till kultur under sin uppväxt. Trygghet, lekfullhet, öppenhet. Möjligheten att pröva och misslyckas, att se konstig och dum ut, och ändå lita på att gruppen tar emot en. Uppmuntrar en.
Det är en ovärderlig känsla, och en som alla människor förtjänar att känna genom hela livet, i mycket större utsträckning än vad vi gör i dag. De stora samhällsproblemen vi har i dag grundar sig i rädsla och brist på empati och förståelse, känslor som kultur är expert på att söka upp och motarbeta. Den viktigaste investeringen vi kan göra är alltid i nästa generation, men alla människor som lever i dag förtjänar ett levande, och framför allt tillgängligt, kulturliv, där vi från alla delar av samhället kan mötas och dela upplevelser med varandra. Dela de sidor av den mänskliga upplevelsen som inte går att mäta.
Resurser borde finnas och bli över till både kultur och idrott, och att de ställs emot varandra har som effekt att vi släpper blicken från de verkliga och största bovarna i dramat. Enligt en genomgång av de läckta Panamadokumenten, så undanhöll de rikaste familjerna i Skandinavien 30 procent av den skatt de skulle ha betalat, under 2006. Samma genomgång visar att de 1 100 rikaste skandinaviska hushållen tillsammans äger hälften av alla de totala tillgångarna i Norge, Sverige och Danmark. Hälften. Det är alltså de som sitter på de största resurserna, som är de snålaste med att bidra (märk den uteblivna känslan av överraskning som just nu omger dig). Det är de 1 100 hushållen som med sina handlingar tvingar resten av oss att välja mellan fotboll och teater, sylt till de äldre och en human flyktingpolitik.
Sport och kultur förtjänar båda att bli prioriterade i ett välfungerande samhälle. Att med handling visa att kultur är värdefullt och värderat på samma sätt som idrotten, skulle ge förhoppning och drivkraft till Jönköpings kulturutövare och då även till befolkningen. Kulturen måste (och borde) inte tävla mot sporten, men så länge den allmänna uppfattningen är sådan, har politikerna ett ansvar att visa att de är varandras jämlikar. Hur mycket de än håller på HV71 eller J-södra, och hur flashig den nya arenan än kan komma att bli. Politik är att vilja något och då finns också möjligheten att bestämma hur resurserna fördelas.
